Det borttappade fåret

Som vilken vilde som helst, är jag redo att leva mitt liv. Till max, som en vagabond, dragandes från dörr till dörr. Har jag ingenting på mig, och därför inget att lämna kvar. Jag kan lika gärna gå. Jag kan gå och gå. Och pimpla saker vid vägens kant.

Och hur jag vräker i mig den litteratur som finns. Som ett barn som stoppar i för stora bitar glass i munnen, som ett lite större barn med ett helt kinderägg. Som när barnen blir vuxna och dricker för stora klunkar öl, som barnen på fyllan och för stora svep med sprit, så kastar jag mig över den litteratur som finns. Gnider varje bok mot den hårdaste av stål, för att se vad som finns innuti. För att se författaren, när han stod i samma posé. Vad tänkte han på, tänker jag nu.

Hur synd tycker jag inte om predikarens bekännelser, när han förbannar sig över församlingens påbud, som någon lags syndernas befallningar. I guds, sonen, och det bortappade fårets, maner. Och hur synd tycker jag inte om dom som gick på hans ord, men i samma grad, med vilket förakt hyser jag inte dom som står kvar ändå. Så går jag på det som står i böckerna, så går jag på dom som förbannar mig. Och skriker hellre med. Och skriker hellre högst, än stämmer in i körsång. För folket på andra sidan gatan att tycka synd om mig.

Idag läser jag Kafka. En dag med Kafka. Sol ute, strålande solsken. Jag stannar inne i mitt mörka sovrum, och håller Kafka sällskap.