Ge mig gärna dagsljus

Ge mig gärna dagsljus, är du snäll.
Så jag kan se, döden bli schackmatt.
Och i skuggorna, se kungen,
Lämnas öde till att dö,
Sjunka ner, långsamt, så förfallet, i pölen,
Utav sitt eget blod.
Se bönderna och alla väktare,
Fly paniskt därifrån.

***

Ändå är det rädslan för drömmarna, som håller mig vaken om natten. Att bara kastas ut, i intet, i en främmande värld, natt efter natt, till att se och höra, och bli förföljd, av minnen, och dagar som passerat, eller av sig själv. Så, huvudstupa faller jag ner, från sängens kant, in till drömmarna. Och vet att jag dagen efter vaknar upp, mitt i, en dröm, kallsvettig och blå, när alarmet ringer, och jag blir tvungen att hitta vägen därifrån. Är jag då, kluven mitt itu. Och om det är så, att vi alla dör i en dröm, när den värsta drömmen av alla, drömmen av lidande, och oändlig smärta, river upp oss, som klor, rakt i ansiktet, för att släppa oss igen, när drömmen blir verklighet och alla minnen så absurda. Så är det i alla fall det, just rädslan för döden, som håller mig vid liv. Inte rädslan för att dö, inte rädslan för det, men rädslan för att gå ett steg, för långt, och aldrig igen kunna vända sig om, för att en sista gång, ha förlorat makten över sitt liv.

***

Jag går, stannar du kvar?
Vid fönsterrutan,
ligger ett kärleksbrev.

***

I många år tänkte jag, nästan oregelbundet, och vid ungefär samma tidpunkt, sent på kvällen, och tidiga helgdagsmorgonar, på en runsten, och under runstenen, där ligga jag, och på runstenen, likt en hällristnings textformat, stod skrivet i rött: ”Till alla er, som inte förstod vem jag var”. När jag nu tänker tillbaka på det, så ter det sig abrupt, men inte särskilt främmande. Och vad den driften, efter att bli förstådd, var den kommer ifrån, vet jag inte. Det är nog mer det, att inte bli den som aldrig blev någonting.