I samma ständiga feber.

Det börjar gå utför, för mig. Jag kanske dör imon. Jag är stirrig, vilsen, och paranoid. Men värst av allt, är mina ord. Det är som att jag måste skrika, i tystnaden, ”lämna mig i fred”. Men hur skriker man det utan att använda dom, jävla orden, utan att bjuda in till fight. Så kom och se, jag kommer ändå bara lägga mig ner. Medan dom säkert dansar, hela natten lång. Oavsett om jag ligger där, oavsett vad jag gör. Dom kör sin egen match, och har aldrig brytt sig särskilt mycket om mig. Jag vill skrika till dom att det är allvar nu, att jag bara vill tappa dom, och sen börja leva igen. Men jag är fast. Och allt är mitt fel, visst, är allt kanske mitt fel. Jag lärde orden att tala, och säga saker rakt ur luften, i ren glädje, och visst, var det till en början rätt så underhållande. Men sen, tog orden över allt. Dom lärde sig svära, och skrika, och sen, sa dom åt mig att hålla käften. Jävla ord, jävla piss. Och jag har nått det stadiet, där orden inte ens i sömnen lämnar mig i fred, och det är sant: helt och hållet sant: att jag varje natt drömmer samma dröm om hur en vek man, som ska föreställa mig, först syns på håll, och sen, med vilken syn man plötsligt använder, och efter det, ivern, att skriva ner allt man ser: så att jag skriver i drömmen, en bok, som jag vet att jag drömmer då, men samtidigt, vet att jag skriver, nu, kanske det bästa jag kan, och inte kan förkasta det, aldrig får glömma det, och därför vankas in i ett halvvaket tillstånd, där tid finns, men inte rörelse, och jag vaknar upp, efter att i sista sekunden ha blinkat med ögonen, låtit synen få frid, i drömmen, och glömt av allt som stod i boken. Så att jag varje morgon vaknar, stressig, och otålig, med all hast att vända mig om och försöka hitta den ställning i vilken jag vaknade från drömmen, så att jag återigen kan drömma samma dröm, och i den, finna alla borttappade ord. Men jag hittar aldrig orden igen, vet bara att dom fanns där, och i slutändan, rymde sin väg. Och det har för mig blivit helt tydligt att det finns två sorters författare: dom som styrs av orden, och dom som styr orden. På samma sätt som det finns två typer av konstnärer: dom som styrs av penseldragen, och därför lever däri, med allt vad det innebär, och dom som styr penseldragen, och sedan går därifrån. Men dom som styrs av orden, kan aldrig riktigt gå och lägga sig, utan att hela tiden, samtidigt vara på väg åt ett annat håll. Det är ingen tvekan om vilken grupp av konstnärer och författare jag identifierar mig med, på något sätt, men det är inte med något slags leende jag tittar mig i spegeln, utan med oro och rädsla, över det faktum, att så många, redan, som mig, har dött förut. På samma plats, med samma blick. Och samma känslor. I samma feber. I samma ständiga feber. I samma outhärdliga feber. Och en feber som på alla sätt är oundviklig, och på lika villkor, omöjlig att komma ifrån, just därför att, febern, smärtan, sjukdomen, förfallet, blivit ett beroende, och ett beroende för saken skull, för alla ords skull: att ha någonting att skriva om. Att ha någonting att skriva med. Att skriva, i alla fall. Och samtidigt, vara på väg därifrån.