Förlåt, att jag föll för dig.

Jag luktar svett, mitt svin. Slå mig då. Klå upp mig, någonstans där ingen ser. Spotta på mig, och mina lackade skor. Gör det, jag lockar fram det värsta ur er. Det bästa, kanske. Jag vill se hur svaga ni är. Sen ska jag slå er. Ta en truck och köra över er. Så slå mig, era förbannade jävlar. Jag luktar svett, vad fan begär ni av mig? Jag lyssnar på popmusik. Jag är svag, jag kanske är bög. Jag gillar inte feminism. För att jag inte gillar ismer, eller nåt, där folk säger hur man ska bli. Och inte något sånt. Jag är lite feminin. Men jag vill inte göra någon grej av det. Jag har långt hår, så slå mig. Slå mig och mitt långa hår, så ska jag fläta snaran i taket, och fälla er genom skorstenen och ner. Så att nacken bryts, i ekot av ett 56k modem, som låter ungefär likadant. Som när nacken bryts, och en ryggrad går av. Jag älskar er. Jag älskar er. Har ni inte fattat det. Jag älskar er, men ni kan inte ta emot kärleken. Vad hände med mitt liv. Mig, som alla tittade på. Skrattar ni nu? Det var aldrig meningen. Att bli kär. Förlåt, att jag föll för dig. Det var inte meningen, att låta dig bli kär i mig. Jag skulle sagt ifrån. Men vågade inte, skrika. Du kanske hade blivit kär ändå, i mina skrik. I mina hesa skrik. I mina vresiga, jävla skrik. Jag är ingenting. Du blev kär i mig. Tills du insåg, vem jag var. Du blev kär i vem jag var. Tills du förstod, varför jag var sån. Och lämnade mig, blodig och smutsig. På en återvändsgränd, mitt i stan. Med en lapp, ”förlåt, att jag inte älskar dig”. Förlåt, att jag älskar dig. Ta mig, eller ta mitt liv. Men dra inte ut på det, framför kyrkan, på begravningsplatsen. Kommer du någonsin att gråta för mig, samma tårar som när jag sa att jag älskade dig, första gången, i oktober 2004. Du trodde jag sa fel, så jag sa det igen. Och vi hånglade, rätt så grovt. Kysstes, när din tunga blev våt. Knullade, när du hade mens. Älskade, på alla vis. Men jag betyder inte längre nåt. Vad hände, när jag tappade bort dig. Ska jag aldrig göra om. Vad hände, när jag gick vilse, ser jag i repris. Men vet fortfarande inte vart jag är. Jag drömmer fortfarande, varje dag, om att vakna upp bredvid dig. Men när jag vaknar, finns det ingen där. Jag kan få allt, utan det jag vill ha. Man får aldrig det man vill ha, förrän man inte vill ha det, skriver Oskar, men jag kan inte riktigt komma över dig. Vi skulle ha blivit förälskade om fem år. Eller vi skulle, aldrig, ens, ha blivit tillsammans. Någon gång. Jag skulle aldrig ha gått på tåget, i Sävenäs. Och du sa, hallå?, och jag sa, jag kan inte prata nu. Hur kunde du tro att jag var kär i Marie? Och du sa, jag är rädd för brustna hjärtan. Jag är rädd för brustna hjärtan, och hjärtan som går av. Det är inte värt, och hej då. Sen sa du ”hej då”. Jag skulle aldrig ha gått på tåget i Sävenäs.