Teenage kicks & kärleken

Jag var inte mogen då. Jag var ung, och kär för första gången i mitt liv. Det var lite charmigt ändå. Jag var naiv. I’m in love for the first time, don’t you know it gonna last? Jag höll henne i handen, oftare tätare än så. Jag värmde henne på vintern. Jag kliade hennes rygg, i sömnen. Men samtidigt var jag ett svin. Som inte kunde tänka mig för, just därför att jag i all kärlek, inte hade tålamodet att stanna kvar, vågade in satsa mer än några sekunder av mitt liv, på någonting jag allra minst kunde styra över själv. Jag vågade aldrig satsa någonting. Jag var rastlös, som ett barn. I en bur. Och rädd för att bli kvar hos henne i hela mitt liv, bara för att vid 54 års ålder, plötsligt inse att vi inte passade ihop alls. Och det var nätterna med Kafka. Och cigg. Hon förstod aldrig varför jag läste sånt. Det var kvällarna med Tarkovskij och Bergman. Som åt mig upp. Hon förstod aldrig vem jag var. Eller hur jag kunde digga, såna som Bob Dylan. Hon tänkte med sina känslor, jag kände med mina tankar. Men hon var söt, och vad söt hon var. Ändå kan jag inte hindra att en viss känsla av bitterhet sköljer över mig, i ensamhet. Att hon inte bara gav upp sitt liv, och följde med mig. Att hon inte älskade mig, så högt. Jag är ingen gud, precis. Jag är ingen sån. Jag är sårbar som Romeo. Och jag har långt hår. Jag kan inte undvika att tänka på alla näter, jag skrek isär. Mina vilda drömmar, om Avignon. Min naivitet. Mina ängsliga blickar ut ur den franska balkongen, och alla människor jag såg strömma förbi. Och i deras ansiktsuttryck, ingenting. Jag väntade att dom skulle kasta sig ut för nästa stup, som Jules et Jim. När det gick upp för mig, att dom nog inte ens skulle kasta en burk krossade tomater på samma vis. Nätterna med morgondis, jag följde dem vart de gick. I varje gränd, över varje krön. Till nästa horisont, och horisonten bakom den. Jag vet inte hur många nätter Teenage kicks, nästan på egen hand, har räddat mitt liv, i hopp om ett dansgolv där alla brann för sina liv. Och i hoppet om att något sådant fanns, spelade alltid Teenage kicks på högsta volym. Jag försöker att inte tänka på dessa dagar, så att jag i framtiden ska kunna förtränga att jag ens har varit här. Hörde du? Jag försöker förtränga verkligheten, och min egen existens, för att kunna börja drömma om fåglar igen. Vet jag ens om jag finns, när drömmen om fåglar tränger in. Och tar över min värld. Så drömmen om fåglar, kom hit. Ska mitt levebröd, bli min död. Det vore konstigt annars. Ska mitt levebröd, bli min död. Eller ska jag äta, för att må bra. Jag mår aldrig bra av att äta, därför att jag får en olustkänsla i magen, av att vara någon, när jag är mätt. Och sånt är aldrig bra.