469. Bakom bommarna

Där är allt klätt i plåt. Tågstationen dunkar och vid en obevakad järnvägsövergång står en kö av bilar och brummar, medan regnet slår ner på biltaken, och på husfasaderna, mot asfalten, till stora pölar, mot plåten, så att det smattrar. Tre dagar senare kommer jag till samma järnvägsöverfart, och det är mitt på natten. Ingen är där, det känns som att hela staden är död, det regnar inte ens, det är bara mulet, men torrt, och bommarna går långsamt ner framför mig. Jag funderar på att chansa och hinna före tågen, men tänk att hamna innanför och inte komma därifrån. Ska jag chansa, eller ska jag låta bli. Så jag tänker på kompisarna, allt det där, så jag stannar och låter bommarna falla framför, med mig bara stående där. Det är liknande sekvenser som hela tiden spelas upp i mina drömmar, hur jag till exempel sitter på släktkalas, utan att känna en enda än. Och utanför springer alla förbi, och skrattar, och jag tänker att sån vill jag också bli, så jag lägger undan besticken, böjer mig under bordet för att knyta mina skor, kavlar upp skjortärmarna, och säger "klara, färdiga, gå", men något hindrar mig. Och jag sitter kvar, deras blickar håller mig kvar. Och ändå känner dom inte mig, och ändå, känner jag inte dom. Men det är bara känslan av att jag vet precis vilka dom är, vilka ord dom klär mig i, med vilken ton, som diskuterar, mitt liv, sig emellan, om jag reser mig och går, kommer hela bordet sitta tyst och avvakta, och när jag stänger dörren efter mig, kommer dom säga samma saker i kör, om hur den snälla jag, blev ett skal, av någonting, inte ens värt att leta för. Det är konstigt att jag ens bryr mig. Men jag står med bilen vid bommarna, och brummar, och musiken spelar The Beach Boys, och det går upp för mig, tysta, stilla, att Brian Wilson var precis likadan.

(Du ser drogad, ut, du är, NOG HÖG! Jag tror jag vet hur världen ser ut, jag tror jag vet hur världen ser ut.)