463. Jag hatar dig

”Vad är det för fel på dig?” – Ingenting.

”Vart är den gamla Cassius?” – Här. Vart är du?!

”Vad är det som förstör dig?” – Du förstör mig.

”Jag känner inte igen dig!” – Du känner inte mig.

”Vi kan inte förstöra vår gemenskap så här.” – Vi har ingen gemenskap och du förstör mig.

Jag hatar dig. Jag har aldrig haft en riktig mamma. Du vill bara ha någonting att stoltsera med. Du fattar inte vem jag är, så lämna mig i fred och låt mig vara. Du är ingenting, jag hatar dig. Du borde hålla käften, jag hoppas vi aldrig ses igen, jag hoppas att du försvinner ut ur mitt liv. Jag försöker bara undvika dig, men när jag ser dig igen, så kommer allt tillbaka. Så dum du har varit, så dum du är. Du är äcklig, du stinker. Jag vill aldrig bli som dig. Vi har ingenting gemensamt, du är inte min mamma du är bara ett hån. Du är misslyckad. Du är en misslyckad människa. Du vet inte hur man gör. Du jobbar och jobbar, men du kan inte ens få dina egna barn att tycka om dig. Hur känns det? Känns det bra? Det är ett misslyckat liv, att sina närmaste anhöriga, inte ens bryr sig om vem man är. Jag hatar dig.

Du säger, när jag är liten och minst, så sparkar du ut mig ur ditt hem. Just därför att du såg hur liten jag är, när jag inte ens orkade ställa mig upp. Du säger att du sparkar ut mig av omtanke, hur kan du sparka så hårt? När jag säger att jag inte, längre, har någonstans att gå. Du vet, tiderna förändras, och famnar som förut låg tätt intill mig, öppna, framför mig, är nu stängda, som slocknande facklor, långt ifrån. Hur kan du, säga, dra nu, dra nu, du fördärvar mitt liv, när allt jag ber om, är lite fred, så lämna mig i fred, men du drar mig hit och dit, för att se om jag orkar resa mig upp. Jag knarkar inte, när ska du förstå, att mina filmkvällar, med Bergman, i andra delen av stan, inte är sillar, torskar, heroin. När ska du förstå, att vi pratar Nietzsche, Kafka, och Tarkovskij, när du bara, står vid en fönsterkarm, och vattnar blommorna, som om de var blommor på min grav, luftar rummet, och andas ut, som om din son, aldrig mer, kommer hem igen.

Jag tycker inte synd om dig. Jag tycker inte synd om dig. Jag hatar dig.

***

Farsan ringer: - "Mamma är helt galen. Vad är det som händer? Nu har hon brutit loss totalt. Ringt mig två gånger i natt och undrat om du knarkar. Hon ska slänga ut dig, nu. Jag är helt vansinnig. Vad händer? Förlåt, förlåt. Det känns jättejobbigt. Du kan alltid bo hos mig, även om jag saknar rum. Du kan bo hos mig, när du vill. Försök bara att släppa henne, försök att inte bry dig, försök att slå dig fri, att inte känna dig konstig. Även om föräldrar är det närmaste som finns, det går nog inte. Du måste; försök att isolera dig. Jag saknar dig, jag har verkligen saknat dig. När vi sitter med kaffe, och diskuterar saker."

Jag svarar: - Det är jobbigt. Det är skitjobbigt. Det känns som att någon kommer in och bryter av mitt liv, just när jag börjar komma upp på benen. Som att någon kommer dit och slår undan benen. Jag är ingen knarkare. Vi sitter och diskuterar saker, som jag tycker om, som jag bryr mig om, hon snackar om att livet går utför för mig, om vem den gamla jag är. Om allt sånt där. Om Kafka och Bergman, du vet, såna jag alltid har brytt mig om. Såna som känner mig. Hur kan hon tro att jag sitter och knarkar ihjäl mig? Jag vill bara att hon inte ska tro att jag knarkar ihjäl mig.