464. Vi har väntat så länge på just denna dag.

Du är söt. Men det ringer in arga folk till telefonväxeln, och kommunen, säger, "det går en kille, klädd i rött och sjunger Kenta-sånger, alldeles, för högt." Säg åt dom folken att hålla käften, säg åt någon, att sjunga med. När Bob Dylan, och Van Morrison, sjöng "Tupelo Honey", var det natten då alla fåglar dog? Och var är alla polarna, du vet, ibland, spricker himmeln upp, som ett helvetiskt valv, jag kommer ihåg dig, och dig. När röken låg tät, över soffborden, när dansgolvet, var fortfarande, en liten plätt, mellan bokhyllor, i ett hörn, där stod vi och du kom hoppandes in, med armarna mot skyn, sjöng, med glödande ögon, stirrande på mig, "var är alla polarna, hur många lever kvar, hur många finns på kyrkogår'n, hur många går på stan?". Jag kunde se dig då i lågorna, försvinna bland ångorna, utan att säga hej då först. Det var natten då du tog Mikael över axlarna, lät honom dansa vals, sen, hoppade upp och ner, till tonerna av "I'm waiting for my man". Vi sjöng, innan musiken, som om det var 1965, igen. Ren sprit, i en flaska från Polen. Om modsen fanns idag, så var det du och jag. Vi har väntat så länge på just denna dag, vi har väntat så länge på just denna dag. Den ger lust när den kommer.