466. Hey, du, lilla pojke. Död, februari, 2005.

Hej, du, lilla flicka. Född, februari, 1959. Till ett fattigt arbetarhem, med fem syskon. Farsan, nästan aldrig hemma, lastbilschaufför. Ett hem utan musik, ett hem, med massa kristna talspråk, broderade på tavlor, upphängda på väggarna, i tristess, och rastlöshet, satt du vid bordet, åt din gröt, och läste orden om och om igen? Jag hatar dig. Jag hatar dig. Träffade farsan i en garderob, och följde med honom hem. Till en vindslägenhet med buckligt tak, längst upp, för lite värme och vänliga ord. Knivskarp satir, och skämt om folket som gick förbi. Freudianska felsägningar, om mormor, och parodi, när han sa att mormor skulle dö i en skurhink. Åkte ni till Norge bara några veckor senare, och förlovade er. Gifte er, efter 6 månader. Fick mig och min tvillingsyster, en natt när McEnroe spelade i Stockholm Open, slog ut sin vattenflaska, och skrek på domaren, säger farsan, för farsan satt och kollade på matchen på BB. Det måste ha betytt någonting, sa han. Jag är kanske McEnroe, fast utan tennisrack. Om du är domaren, så skriker jag. När du är domaren, just a question, sir, så skriker jag. Flyttade ut på landet, för att farmor och farfar bodde där. Jag kommer ihåg ängarna, och min lekkompis, min granne, vi skulle göra den ängen till ett ZOO, och bjuda hit folk ända från Afrika att titta på fjärilarna där, och ödlorna, humlorna, fåglarna, och alla bin. Som om såna djur fanns bara där, trodde vi. Och samlade spindlar, för att föda upp. Mata med flugor och sånt. Men vi flyttade snart därifrån. Och in till stan igen. Du stannade kvar, och den 23:e februari, i år, när jag fortfarande låg på min flickväns arm, och sov, när hon låg på mig, och kysste mig över halsen, knackade det på dörren, och någon sa att du hade kört in i ett berg, på vägen in till stan. En måndagmorgon, och din pappa hade hittat ett brev på ditt rum, där du bad om ursäkt för att du gjorde sådär. Vad skulle du göra i stan, du kanske skulle hälsa på mig, men ångrade dig, du kanske, bara inte hade lust att leva längre. Du kanske inte tyckte om dig själv, fjärilarna, och alla bin. Jag sitter här med spindlarna, och herre gud, du kunde ju ha ringt mig. Varför ringde du inte? Och jag skulle kommit hem till dig, med en ny håv. Några plastburkar, med hål i, så att ödlorna, och fjärilarna, fick luft. Den morgonen, låg jag kvar, med min flickvän tätt intill, och sa, att jag ligger här, allt, är kanske bara en dröm, och jag tänker på dig ibland. Min flickvän är borta, jag bor kvar i stan. Jag bor här, där, när vi flyttade in, och du stannade kvar, kan fortfarande se dig vänta på bussen, och stiga på, med väskan på ryggen, tajta jeans, och jackan i alla färger. Du spelade pingis, med backhand, och skulle göra lumpen som fjälljägare. Idag är du död, du hade till och med, knäppt av dig bilbältet, för säkerhets skull. Rakt in i en bergvägg, där klipporna stack ut med vassa blad, där dog du. I en bil, i den rostiga Volvon, du köpte, vit, för att måla, röd, av pengarna du fick av sommarjobbet i en fabrik, vid ett band. När vi gick i skogen, för att leta, kvistar till golfklubbor och vi letade golfbollar i en å, vid golfbanan, och köpte peggar, från en affär i stan, och betalade 27 kronor exakt, nästan 14 kronor var, och hem igen till en öde fotbollsplan, med trästolparna, ruttna, och ribban av, med högt gräs och vildbuskar på mittpunkten. Du slog bollen över hela plan, och över ett nät på andra sidan. Du sa att golf nog var din grej. Du sa att allting skulle ordna sig. Du skulle bli bäst i världen, och flytta därifrån. Vi gjorde en stig i skogen, med den största kojan, i hela världen, jag klättrade upp i den högsta granen, och såg mitt hus, ditt med, när du spikade upp indianskyltar nedanför, om att här låg en by, ett påhittat namn, och i den byn bodde du och jag. Sen, kom vi på en egen sport, och höll tävlingar i skolan, där du ändrade reglerna lite, så att vi skulle bli bäst, och förbli så, även när rektorn tittade på. Vi snattade ett bugg en gång, i en mejeriaffär, och du kom efteråt, sprang ut, med en flaska Zingo light. Du låg vaken om nätterna och byggde de högsta hoppen, i backen, på skolgården, lät du alla andra samla in snö från fotbollsplanen, med sina pulkor, så att Kristoffer en gång flög in i en stolpe och fick hjärnskakning, då skyllde alla på dig. Och vi gjorde is i banan. För att åka snabbare. Sen ville Kristoffer åka igen. Åka på den, och flög in i samma stolpe, en gång till. Som vi sprang, det var dagen och kvällen då vi sprang för våra liv, som om Kristoffer var död, på riktigt, och allt var ditt fel. Med alla flås, planerade vi ändå, våra försvarstal, och hur du skulle sitta i rätten och verka oskyldig, när alla andra fått reda på att vem som byggde hoppet på skolgården, av snö och is, det var du, du, du. Men ingen kom, och nästa dag bar Kristoffer en helt ny hjälm. Du trodde på utomjordingar och vi lekte kurragömma i en stor skog, som var hur bred som helst, och det slutade alltid med flera timmar av rop, ”jag är inte med längre, kom fram”, men den andra hade redan sprungit hem, innan den som räknade, hade hunnit räkna till 25. Jag önskar att jag inte räknade längre, än till, 5, och jag önskar att jag inte lät dig gå. Att jag inte lät dig springa hem, att jag inte lät dig bo kvar. Vi spelade digger på en fyrkantig skärm, och du hade tagit fram värsta taktiken, över hur monstren skulle gå, vilse, bland sig själva, och kanske, en vacker dag, lämna oss ifred. Du vet hur det gick, vi hann inte ända fram, men men det var vackert i teorin. Vi skulle ju ha ett ZOO ihop, och det skulle heta ”Djurens äng”, som det står på en skylt, graverad av en rostig kniv, mot sliten ved, och det var vi, som spikade upp den, stavade fel, stavade rätt, och gick därifrån, som lyckliga barn. Eller när du klättrade in i containern och letade efter Ellos-kataloger, H&M-kataloger, och klippte ut, klistrade in, för en porrtidning utan kontaktannonser. Men med svart eltejp, och alldeles för mycket klister. Hej, du, lilla pojke. Död, februari, 2005. Jag ångrar att jag någonsin lät dig gå.