461. The man who sold the world

Hej, du är fin. Jag är din, på kredit. Kom hit, och säg, "du är min". Högre ändå, än jag sa, samma ord, förut. Någon sa, jag tror det var, igår, han sa, att jag var som Kurt Cobain, och allt det där, jag blev tvungen att lyssna på Kurt Cobain, och tvungen att lyssna på varenda ord, plötsligt kände jag mig som han. Men jag är inte sån. Snälla, nu är jag fast, och jag tror att hans Bowie-cover, på The man who sold the world, är sagan om hur jag mår, egentligen. Spotta mig i ansiktet, lilla, fitta, jag hatar dig, med snedvriden kuk, mitt kön, är bredare än din handled, så passa dig, & almanackan; jag vänder blad på dig, men du visar samma namn, fortfarande, tror du inte jag tog med dig till en dans, för att totalt, utelämna de känslor, som bara fanns hemma förut, nu ligger de och skräpar på A-brunnar, i stan. Jag tänkte göra soundtracket, till min barndom, och spela in en film, på alla vänner, som snart inte finns mer. Jag tänkte på knarket, och dom tomma kylskåpen, jag tänkte på disken, och vägen in till stan. Var beredd, jag slår hårt. Var beredd, men jag ska inte dö, nu, så här ung, eller så, jag ska inte dö, ändå, jag är bara rädd för att hamna utanför, det jag älskar mest.