473. Flyg med mig till Paris

Jag ser lappar, flygande, med självlysande ord. Någon borde ta pennan från min tinning, jag kan ju slå mig själv. För många ord, och tror att jag kan flyga, från höga tak, till djupaste gränd. Tar pennan från min navel, jag kan ju bli med barn, allvarligt, jag kan ju skända mig, på förlossningen, blir aldrig så svår, som barnmorskan säger till en annan, barnmorska, på fikarasten, du vet jag hör, ni säger, att mitt huvud var blått, alldeles för länge, efteråt. Jag försökte bara blåsa er, barnmorskor, jag försökte dra ett skämt, om den fula ankungen, som en blå val, i gryningen, jag har inget slem kvar, men mina värker som aldrig förr, ta den, ta den, jag kan ju skära mig. Jag kan, och om jag så får, jag dricker bläcket som gin, som andra barn, dricker bajjamajjatvål, sväljer jag bläcket, till ljudet, skrålet, av snapsvisor, i moll och dur. Är det inte beklagligt, för jävligt, utom ursäkt, allt det här. Tar ni pennan ifrån mig, tar jag snabbt tillbaka den. Det är mitt problem, men också ert. Jag kan ju skända era gravar, och gravera sanningar, redan innan lögnaren hunnit dit, gravera, namn, på stenarna, redan innan någon, lagt, någon annan dit. Som jungfrukällan, och ett ilsket bi, ser jag gravgrävaren smygröka, heroin, lite snus, under läppen, och flyg med mig till Paris. Jag är en romantiker, trots allt. Jag är en hopplös, jävla, romantiker. Som redan ligger begraven under stenarna, med ådrorna, spända, och blodet, i en fontän, vattnar jag blommorna med galla och saliv, tar ni blodet, och förvandla det till vin, bjud laget runt, och dansa till The Smiths, ligger jag gravad under stenarna, när alla mina ex, och folk jag frågade chans på, men som svarade NEJ, dom som älskade mig, men som jag svarade, jag är GAY, står nu, på stenarna, och graverar in, bland rostfritt stål, och dunkelt silver, vem jag var, hur liten jag var, redan innan jag hunnit resa mig, på 5, gå därifrån, som lögnaren, och säga, högt, till, alla, ska vi knulla nu. I grupp, eller en och en.