474. Du är ett IG-barn

Hur kan jag inte känna ångesten i lungorna, och hosta, i förakt, när gardinen faller ner, men stannar halvvägs, som flaggstången på halv stång, ligger jag kvar i min säng, och undrar om jag dog precis, eller om det var ännu en i raden, av djävulska skämt, practical jokes, Dom Joly, förklädd, till alla forna vänner, och mina lärare som sa: du är ett IG-barn! Ångrar mig, att jag inte sträckte mig upp, och sa, ditt jävla svin. Som dömer folk och dömer ut, jag ångrade att jag inte slog ett slag i pungen, på dom som trodde dom förstod, oss, elever, ett slag i pungen för varenda jävel som satt i cafeterian och grät. Jag fällde inte en enda tår. Jag skrev en uppsats om August Strindberg och sanningen. Hon satte mig på en kall stol, i källaren, till att förklara varenda kommatecken, i rad, och varför dom satt så tätt. Då sa jag, ”kärringen, om August Strindberg hade varit här, så hade jag varit, sanningen”. Hon hånlog, och sa, ”du är ett IG-barn!”. Jag sa fuck you, din jävla bitch. Och det var veckan innan jag målade rektorns kuk på biblioteksdörren, och bibliotekarien sög av honom, lite för hårt, så han sa, bitch, du är ett IG-barn, i en pratbubbla, och i pratbubblan bredvid, satt rektorns fru och spelade in, konversationen på en bandare, under korkeken. Och hånlog när hon förstod, att MVG var ett sätt att vara och, inte, bara någonting att bli.