475. Som ingenting

Ramlar ner för broar, för mycket tinner. Vindar i stan, med för många minnen. Poker vid ett bord, slå ner mig, era jävlar, kräv mig på pengarna, jag inte har. För spader dam är snyggare är hjärter kung, och så, så, så, kommer det alltid att vara. Med ord, självlysande, i neon, sa aldrig att jag modig, eller bra. Rätta mig, som fallande, jävla stjärnor, kan jag lika gärna ramla ner för broarna, än att se ditt ansikte, le, en gång till, kan jag lika gärna ramla ner för broarna, för att ramla i takt med stjärnorna som faller ner, och kanske hinna ikapp, till att i alla fall fånga en, kanske inte fånga den, men spegla mig i dess sken. Har maskaran runnit ut, är make-up-en torr, som tjära, över havsvräkt båt, ångloket går, men färgen faller av, hjärtat pumpar, men huden torkar in. Orden lyser, när tankarna slocknar. Och för varje slocknad tanke, faller en stjärna till. Och för varje fallen stjärna, ramlar jag en bro, ner, för att speglas i dess sken, och se, just se, hur liten jag är. Som ingenting, annat än den torra huden, mot daggfyllda strån, regntunga moln, droppar, stänk, från pölarna, men fortfarande ingenting att bry sig om. Så slocknar en tanke till, i tristess, gråa nyanser, och rastlöshet. Tänder jag ett ord, av just samma orsak, som tidsfördrivet väver sitt nät, i gatuhörnen, gräver jag min egen grav, mitt på, avenyn.