487. Pusslet

Jag skulle vilja måla det största hjärtat i stan, och klistra fast det över centralen, men jag har aldrig varit bra på att rita hjärtan, eller former överhuvudtaget, inga cirklar blir rundare än en, citron, och jag kan inte ens göra trianglar. Mina händer skakar, och jag går till, det finns en gata i utkanten, dit alla torskar letar span, jag går till, den, GATAN, egentligen bara ett hörn, dit, för att jag känner som dom, för att deras händer också skakar, för att deras hjärtan, blir lika skeva, och ska någon, någonsin, förstå att jag älskar dom? Med hjärtan som ingen förstår, har jag i alla fall målat massa på rad, men inte än, riktigt, våga måla, en så där, stor. Kommer folk förstå ändå? Jag hoppas det, jag hoppas verkligen det.

***

Jag har allt klart i mitt huvud. Som om jag har pusslet färdigpusslat i min famn. Tankarna är koordinerade, allt har sin plats, men just när jag ska skriva ner det i ord, eller måla en bild, så är det som att allt försvinner, och inte bara sådär, utan, först en liten obetydlig tanke som rinner iväg, och sen, i min iver att ha allt kvar och bara nöja mig med det, så sträcker jag ut handen för att fånga tanken, och då, faller sakerna i min famn ner, och isär, på golvet, till ett nytt pussel att pussla. Och det pusslet, alltid mycket större än det förra. Jag försöker pussla ihop mitt liv.