488. Svältande barn

Jag brukar tänka så här.

Jag brukar tänka att,
Allt vi ser,
Är bara skuggor,
Av det vi har.
Och om någon släcker ljuset,
Finns i alla fall,
Den vackra musiken kvar.

Och, när någon, tar min bandare.
Snälla, ta inte min bandare.
Men, när någon tar min bandare,
Finns tankarna på den vackra musiken,
kvar.

Så jag lär mig alla sånger utantill.
Och med dom, ska jag,
Verkligen,
Besegra tystnaden.

Jag vill inte besegra tystnaden,
Jag vill bara visa den.
Spika ihop en ram,
Och sätta upp den,
Över entrén, till en,
Lunchmatsal,
Som en skylt:
”Här finns inga hungriga barn”.

Och där det finns,
svältande barn,
Dit ska jag gå,
Och sjunga låtarna,
Jag lärde mig utantill.
När jag var lika liten,
Lika liten, som idag.
Vi ska sjunga tillsammans,
Och dansa, bort,
Alla besvär.

Allt blir bra,
Och allt blir,
Verkligen,
Bra igen.

***

Jag var för trött för att orka gå.
Nu är jag för trött för att stå.
Vad är skillnaden?
Egentligen, INGENTING.
Så jag lägger mig ner,
Och hoppas,
Att jag nu inte heller,
Ska vara för trött,
För att somna in.