486. En hopplös romantiker

Jag är en sån där, jag tror ni kallar det, för romantiker. Och en romantiker, det är en sån, som förbrukar kärleken, som hoppar in i det han älskar, för att han hänger hela sig själv åt det, och till slut, vet han inte vem han är, och vad det han älskar är, som i en psykos, jag förbrukar kärleken, för jag har aldrig riktigt, kunnat, säga nej till någonting sånt där. Och vad händer när man förbrukar kärleken; jo, man ställer sig på den, på kärleken. Och vad händer när man står på någonting; jo, man kväver det. Och vad händer när någonting kvävs; jo, det blir blått. Och vad händer, när kärleken blir blå. För många sömnlösa nätter har offrats åt att på något vis, kunna hitta någonting, som ens påminner om ett svar, och på morgonen efter är man alldeles blå. Och man vill bli blå med kärleken, när kärleken är blå. Så hur gör man då? Man sover inte, äter inte, och vet inte längre vem man är. Man försöker kväva sig själv, och rädda det som finns kvar, med kärleken, genom att säga, hej, titta på mig, jag är likadan. Vi kan väl bli gamla ihop. Och jag vet inte om det är just svaret, att man ska vara blå med kärleken, eller om det är sökandet efter svaret, att sömnlösheten, och ingen aptit, gör att man blir blå. Men jag blir blå, när jag har varit kär för länge, och inte längre, vet, vem jag är, om jag är kärleken, pojken med rosor i min hand, eller rosorna, som letar efter en vas, med vatten i, att forstätta leva som, och vattnas då och då, det är allt jag begär, och som rosorna, hamnar jag här och där, handlas på kredit, eller handpenning, och lämnas över från en främmande hand, till en annan främmande hand, känns det som. Och när någon av händerna blir blå, så vissnar, jag, hellre, för att bli som den, och skriker från vasen, när allt blivit tyst igen: lillebror bli aldrig som jag! Och så slutar nog, eller så kommer nog, kapitlet, om mitt hjärta, mitt sista liv, också att sluta. Men vad har jag sagt, ni vet ju, jag är en hopplös romantiker.