539. En liten pojke med mens

Jag somnar vid min dator, jag somnar på tangentbordet, och vaknar, av att någon varit där och skrivit berättelsen om sitt liv, jag vaknar upp till ett annat liv, och skriver saker jag aldrig kommer förstå. Jag kan skriva, någonting jag kommer på just nu: jag kan skriva: i en trampolin i ett badhus stod en flicka med mens som färgade hela bassängen röd. Bakom henne stod pojkarna i klassen och skrek: hoppa nu! Och nedanför stod läraren och räknade ner från fem. Alla skrek och badvakterna kastade argsinta blickar, men ingen hade ännu sett att bassängen färgats röd. Jag kom på varje ord, när jag skrev dom. Och vad hade jag gjort i en sådan situation. Jag hade hoppat och hållit andan, jag hade hoppat och svalt allt vatten med all dess blod i mina lungor, så att ingen skulle se, hur liten jag var, vad jag hade gjort, den röda färgen, att jag hade mens: vem jag var. Jag hade drunknat hellre än att se badvaktens min, när han bad mig gå därifrån. Jag var ett ensamt barn, en livrädd pojke. I dag bytte jag elkontakt i ett hus, och trädde kablarna mellan mina fingrar och tänkte att skillnaden mellan liv och död är bara så liten, som att någon, som inte ens känner mig, som inte ens förstår, får för sig att slå på strömmen igen. Vem skulle kalla det för mord, och vilka skulle skratta när jag låg där, med tänderna förkolnade, men frisyren fortfarande orörd, med stanken av urin, en liten pojke med mens; det är så jag känner mig.

***

Min mamma rusar in i mitt rum; skriker, ta disken, tvätta kläderna, klipp dig!