564. Plundra det som finns kvar

Hänger ut ur fönstret med en flaska full av regn. När pölarna är borta, ska jag göra ännu en. När bödeln går för dagen, ska jag dö i tidsfördriv.

Jag dansade längs med den färgade vinden. Med kläder utan sömmar, tyg av svart och vitt. Skorna utan sulor, lungan dränkt i sprit.

Åker upp till Harlem med en pistol i mina jeans. Nästa gång får Harlem komma hit.

Månsken i fönstret, och fågeln på sin påle. Vad frihet är, att kunna flyga därifrån, är också fångenskap, att inte veta vart man ska, och inte veta vad man vill, när alla andra fåglar, har skaffat, barnfamilj, amorterat sina liv, är högst upp på himmelen, ett fängelse, när pålarna tar slut.

Släck ner mitt hjärta. Plundra det som finns kvar.
Släck ner mitt hjärta, sätt mina lungor i brand.
Jag behöver ingen att älska, bara något att andas för.
Som Romeo tömde bägaren; jag behöver någon att hålla om.

Dom plockar mardrömmarna isär, och lämnar dom vid dörren. Klär av sig framför spegeln, och vrider nyckeln extra hårt.

I de blindas land, är den enögda mannen kung; så ta hans ring! Där ingen kan se, hur liten, kungen är, finns inte heller, någonting, att titta på.