565. Tre tankar idag

Tre tankar idag.

1. Om jag bara kan frigöra världen jag har i mitt huvud, ha, jag skulle gå härifrån som en fri man. Nu vill jag bara sitta med benen i kors, en cigg, en öl, och bra musik; jag ser allt som i en film, som att jag inte är i rummet, utan står bakom kameran. Min oförmåga att hålla isär saker, min oförmåga att hålla samman sammanhang, knäcker mig. Samtal, jag skulle vilja ha en kamera. Samtal om vackra ord, jag försöker gång på gång förklara ett ord jag inte ens vet om det finns; när man går hem på natten, och staden är helt tom, och det känns som att man är den enda som lever, och gatljusen är innästlade i dimma, som grästrån i spindelväv, och luften är kall och ren, och man tänker, imon, är imon, jag lever här och nu, men om man tittar upp, och så tittar man upp! Och där står alla träd, och plötsligt när man ser träden, så tror man att det står en psykmördare bakom varje stam, som kommer hoppa fram, 1 sekund innan man är där, och sticka knivan, innan man hunnit blunda, och tänk att få se sin mördares ögon, det sista man ser, och man tänker att snart kommer jag komma längst bort på den här vägen, vid korsningen och efter det är det bara några meter hem, till dörren och tryggheten, men så tänker man, att det är livet, man går, det är livet, och döden, är att veta att snart är man 100 år, och innan hunnit tänka klart, om hur det är att vara 100 år, så har man fyllt 101 år.Vad kallar dom såna, dåsiga, nattpromenader, på väg hem, genom stan? Vad kallade dom sånt i Goethes Tyskland? Sen slår det mig, att dom kan inte ha haft ord, för såna promenader i Goethes Tyskland, och att det var i deras frånvaro, i ordens frånvaro, som Goethe skrev sina ord, som han levde för, och dog av. Och det är i ordens frånvaro, som jag vill ha en film, och bara spela in, tystnaden. Och igår såg jag en bra film, jag tror den hette, På måndag är det sol, eller nåt, en spansk, och dom sa maniana, maniana, och jag tyckte det var så fint, så jag sa det högt för mig själv, och hoppades att kameran var på.

2. Jag lyssnade på Tom Waits idag, och läste igenom hans lyrik, inte så noga först, sen väldigt noggrant, och det slog mig att någon borde skriva ord, som dom tycker, och låtrader som låter fint, och inte lägga så stor vikt vid att allt hålls samman, av någon, gemensam nämnare, eller något sådant, den minsta gemensamma nämnaren för en konstnär, i alla fall den ädlaste, den som alla eftersträvar, måste ju vara att få sagt det man vill ha sagt, dom orden man tycker om, för de känslorna som dom berör, och kan inte den minsta gemensamma nämnaren vara friheten att säga precis vad som faller en in, och kan inte den minsta gemensamma nämnaren vara kärleken till varje ord? Så känns Tom Waits ibland, så känns beatniken. Den lade inte så stor vikt vid att varje mening skulle fogas samman till att följa någon slags logik, någon slags röd tråd, i den var kärleken till orden och känslorna den röda tråden, och inte orden i sig, och känslorna de kanske kunde medföra.

3. Jag skriver om dig, det har väl gått 3 månader eller nåt, sen vi gjorde slut. Jag skriver om dig, för det känns bättre då. Det känns bättre då, det känns som att du hindrade mig från att skriva förut, så nu måste jag skriva för att bevisa för mig själv, att det är bättre nu. Vilken tragisk person jag har blivit, jag vill ha öl, jag vill ha alkohol! Jag vill leva mitt liv, och snubbla fram. Jag leva det i varje hörn, på samma gång, med varje staty i egen favör, med varje torg, som i ett lyckohjul, med varje trofé höjd i triumf, nej jag behöver ingenting sånt. Jag behöver en säng, inte ens säng, men en madrass, och en penna, och ett papper, och en bok, och kaffe. Så kan jag leva mitt liv, det hade varit rikare än många andras. Det hade varit rikare än det jag hade nu. Jag skriver inte om dig, för att det känns bättre då. Det var en lögn, jag skriver om dig, för att alla människor jag möter, bara ger mig ord, och meningen med livet, är att till slut, sitta med en hel, som man kan läsa upp för sina barnbarn, och inför dom bekänna vem man var, och genom deras ögon, ängsliga ögon, blickar fyllda av skräck, kan man kanske, för första gången, till fullo, förstå, inse, vem man var, och inte bara det, inse vem man är! Genom att se vad man lämnade efter sig, och efter det en gruppkram! Det är meningen med livet. Det är mitt mål. Men först måste jag leva mitt liv, till att samla ord, intressanta nog, för mina barnbarn att sitta kvar, och inte somna, sitta kvar och stirra, förundrat, på vem jag är!

***

Och alla småtjejer, skriver: Jag älskar dig, Carro i 8c, och sånt. Det är fint att se, det är fint att tro att man vet att såna ord består i all evighet. Men jag kan inte låta bli att se, hur, varje, sånt, ord, avslutas med en PUNKT, och efter punkten, kommer blod, död, och svordomar!