604. Mammas brödkniv

När jag ibland frågar folk som håller på med någonting, om det är deras tidsfördriv, så svarar dom: tidsfördriv, nej det är på riktigt! Som om tiden inte är på riktigt, och tidsfördriv inte är det mest äkta som finns!

***

Louise är söt, hon är sötast hittills, hon är underbar, hon är min; jag kan bara inte se någon framtid med henne. Jag skulle aldrig kunna se jag och hon i samma familj, gående med barnvagnen.

***

Vissa nätter känner tycker jag synd om mig, för alla andra nätter jag inte tyckt synd om mig. Det är nätterna då jag går ut i köket, bara iklädd kalsonger, öppnar översta kökslådan, tar fram mammas brödkniv, den med brunt träskaft, min favoritkniv, och det är konstigt att jag väljer den just för att den är bekväm och varsam mot händerna, ger mig inga blåsor eller skavsår, när allt jag använder den till är att skära mig i handlederna, är det inte lite motsägelsefullt, nästan paradoxalt, och jag skär mig hårt, och länge, djupt, och brett, ärr efter ärr, varje skåra lite djupare än den förra, så att blodet rinner på lakanen. Och när jag anser det vara nog, som bestraffning, så lägger jag ifrån mig kniven och tycker oändligt, synd om mig själv, i ensamheten. Genast mår jag bättre och undrar när jag ska skära mig igen, när sårskorporna torkat och trillat av? Eller när dom blåsorna som ändå dyker upp i handen, alldeles mellan tummen och pekfingret, när dom har läkt, och inte svider så fort någonting kommer däremot?

***

Fan, jag glömde läsa min dagliga dos av TS ELIOT, Waste land, ikväll. Det känns nästan som att ha glömt gå på toa, som att ha glömt ta in posten, som att ha glömt titta sig i spegeln innan man går ut på fest, som att man glömt ta på sig kläderna när man går ut på stan, NEJ: som att man glömde sig själv i kläderna när man gick och lade sig, kanske; som att glömde sig själv bland lakanen när man gick upp på morgonen, och imorgon när jag vaknar, kanske det blir så. Konsekvenserna kan bli förödande. Imon ska jag läsa Waste land, dubbel dos, i kompensation.