637. Undret i Bern

Och jag snackade med en man, han var över 50 år, och han sa: Jag är intresserad av människors liv. Det är det som intresserar mig. Jag läser biografier, jag älskar biografier, allas liv är intressanta, hittar man inte någonting intressant i en annans liv är man blind, man är inte blind, man stirrar bara åt fel håll.

Och jag tänkte, gosh, mannen, du borde läsa bloggar. Det är vad bloggar är. Det är det enda som är intressant. Människors liv. Och i böcker, jag läser romaner för att det ger en inblick i författarens liv. Det enda jag gör. Jag förstod hur förståndig han var, hur rätt han hade. Människors liv och människors öden är det enda som berör.

Sen fortsatte vi snacka och det visade sig att han kunde hela VM-historien. Så vi pratade om alla gamla fotbollsspelare, om Garrincha så klart, och han fick tårar i ögonen. Sen sa berättade han om Brasilien –82, och finalförlusten mot Italien, hur han grät. Och han sa att Zlatan är det största som hänt Sverige. Och han så många andra saker också. Han snackade om undret i Bern som om han var där, han sa: läs om undret i Bern, alla borde lära sig det, man borde lära ut elever i skolan det! Och han lät nästan arg, när han berättade att Ungern inte hade förlorat på flera år, och VM-final och 2-0 ledning mot Tyskland, 1954, Puskas rullade bollen som en matador, men sen gjorde tyskarna tre mål och vann. Så jävla Tyskland! Han berättade om Cruyff –74 och finalen dom borde ha vunnit, men inte vann. Så jävla Holland! Om England –66 och George Hurst, så klart, han som sköt bollen i ribban och ner på linjen och avgjorde matchen med ett mål som ingen ens idag vet om det var mål, på riktigt. Han berättade om Kempes –78 och min puls steg och jag snubblade på orden som alltid när folk pratar om saker man legat för länge, för många sömnlösa nätter, för ensam, och grubblat på. Han berättade om Garrincha mot Sovjet –58. Allt jag hade läst. Fanns i hans mun, inte i hans mun utan i hans blick, dom tårfyllda ögonen och sättet han satt på och berättade med armbågen mot fåtöljryggen och benen överlappade. Han sa att Holland förlorade mot Argentina på otur. Och jag snackade om Kempes målgest när han snubblade in det avgörande målet på övertid, var det övertid? Det var nog övertid sa han, och hur han nästan krockade med stolpen i sin eufori, höjde armarna i skyn, sprang som i feber, mot publiken som alla älskade honom, som alla tyckte att han var gud, och det påminner nästan om Bergkamp –98 när han gjorde målet mot just Argentina, i slutminutrarna, kvartsfinal och lägger sig ner, fullt medveten om att det är hans livs mål, utan att knappt vara vid medvetande. Han sa att Brasilien nästa år, är kanske det bästa landslaget någonsin! Och Brasilien 70 med Pele. Nicken och räddning av Gordon Banks, han visade med handen som om han var min pappa och bonde, och skulle visa mig hur man mjölkade en ko! Han visade allt, och jag satt där och log, och hjärtat i halsen och ville fylla i varje ord, hålla med ett: oh, oh, oh, ÅH! Som; kom igen, kom igen, säg mer, säg mer! Fortsätt! Vi pratade om Spanien och varför Spanien aldrig är bra. Sen om Zlatan. Om Garrincha igen. Och om undret i Bern. Fyra lysande ögon, skinande ögon, glansiga ögon, möttes, utan för ett ögonblick flacka iväg, utan att ens blinka. Jag var lycklig som ett barn. Jag hade hittat min hjälte. Min Dean. Min lärare. Min profet. Och jag kunde sitta där i hundra år och höra samma historier berättas om och om igen. Så kändes det.

Han sa, HEDER, varför ska vi ha heder? Vi behöver vara lyckliga, det är allt vi behöver. Och vi blir lyckliga av sånt här. Man behöver ingen heder. Folket i Argentina var lika lyckliga efter Maradonas hand, som om han hade sparkat in bollen med en sträckt vrist. Eders frispark –74, jag försökte säga det, och han sa; och Sokrates på returen! Sokrates på returen! Och Brasilien i år, Ronaldinho och jag visste att VM i Tyskland fanns, jag visste att nästa sommar, sommaren 2006 skulle bli en bra sommar.

Jag ska dansa med vinnarna och gråta med förlorarna. Oavsett. Så ska jag leva mitt liv. Oavsett vilka som vinner. Och oavsett vilka som förlorar.