1938

Bara instangd i ett rum
en cell
kan jag kanna lugnet
friden
och harmonin
att skriva och sitta still

nar dorren oppnas
lyssnar jag pa stegen
som alltid narmar sig
men aldrig kommer fram
som ljuv musik
och forsoker hitta en takt
i mitt eget sprak
att bygga nagonting till

men det kanns som att
varje ord
ar ett misslyckat
steg
ett forsok till dans
nar dansgolvet
vill
nagonting annat
an att vara dar for mig
som en varm famn
i motvinden
ett paraply i regnet
hjalper inte nar det ar
polar upp till knaskalarna

jag sitter framfor tangentbordet
som en frammande manniska
dunkar knogarna mot tinningen
och undrar vad som hander

sen

vem jag ar

vem ar jag

som slosar bort tid pa att forsoka
definera
sanningen
genom att totalt forneka den
som leker med ord
nar andra barn leker
med bilar
stora lyftkranar
klattrar i trad
efter dom vackraste frukterna
sitter jag under
lutad mot stammen
och vantar pa att dom bruna loven ska falla ner

da ska jag samla ihop dom
till en stor hog
att bygga mitt bo under
och allting ska bli bra

***

Dom sager
nar klockan ar tre i New York
ar det fortfarande
1938 i London

i mitt sovrum
gar alla klockor
bak
och
fram