1004. Bordshockey

Dagar av ingenting.
Beach Boys - I'm waiting for the day

Jag måste tro på någonting.
Apatin dödar mig långsamt och konstnärens största uppgift är att få alla andra att tro att någonting stort händer.
Någonting som inte går att passa in i.
På nyheterna sitter människor med blonda hår och snackar om bilder med Muhammad på.
Jag har egentligen bara en invändning mot bilderna.
Mot allt det där.
Om en religion har så dålig distans till vad som står i böckerna som skrevs för 2000 år sedan. Hur ska dom då kunna anpassa sig till dagens samhälle?
Vad är dagens samhälle?
Ett fritt samhälle.
Om det står att man inte får avbilda profeten Mohammad, står på nästa sida att homosexualitet är syndigt.
Hade vi läst bibeln lika ordagrant.
Had vi inte levt som vi levde idag.

Nu ska jag spela bordshockey.

Vet inte.
Jag ska sluta skriva så mycket.
Sluta svamla.
Och börja läsa böcker.
Plöja böcker i mängder.
Jag läser nästan 10 böcker på samma gång.
Det är mitt liv.
Samtidigt måste jag läsa facklitteratur.
Så jag läser facklitteratur.
Och hoppas på att någonting ska ta eld.

Apatin dödar mig nästan.
Långsamt, långsamt, faller jag ner.
Om jag bara kunde läsa Strindberg och älska det.
Som jag älskat det förut.
Nu är alla ord som främlingar för mig.
Som en annan mans armé.
Ord som stapplar, och ramlar över varandra.
Ord utan mening.
Jag vill älska, men har inte kraften än.
Jag måste tvinga mig på något sätt.
Tvinga mig att älska.
Och hata mig själv för det.

Hata, kärlek.
Ångest, glädje.
Rädsla, skräck.
Vad som helst förutom apati.

Hade en fruktansvärd dröm idag.
Var på ett krigsfält och blev avsläppt mitt i skottlinjen.
Hoppade ner i en skyttegrav och började döda människor.
Till slut klättrade jag upp och flydde därifrån.
På vägen mötte jag mamma som sa att hon var på väg dit.
Jag sa; NEJ; det är krig!
Men hon bara fortsatte att gå.

Mina drömmar är så verkliga.
Som att verkligheten, den jag vaknar upp till, i själva verket är en fantasi.
Och friheten är ett fängelse där vi tömmer våra hjärnor i sökandet efter något att fylla dom med. Einstein satt i TV:n häromdagen och sa att vetenskapsmän måste frigöra sig från sina känslor; förtränga dom; döda dom.
Men hur?
Genom att tänka att dom inte finns.
Låtsas.
Kunde inte låta bli att tänka på poeterna.
Är det inte likadant?
De måste frigöra sig från tänkarna.
Genom att tänka att tankarna inte finns.
Det går inte.
Genom att känna någonting som är så oändligt, skenbart, tilldragande, krävande, så att inga tankar kommer dit. Är där, men inte syns. Inte märks.
Vart ska vi då gå?
Till ändplatserna. Till återvändsgränder och mörkret. Till döden och kärleken. Till döden och kärleken. Det är bara det. Kärleken till döden är livet. Döden i kärleken är hatet. Och så har vi allt samlat. Det gäller bara att uttrycka det.

Jag ska spela bordshockey nu.