1005. Fabio Capello & kärleken

Ur allt det där, det primitiva.
En mäktig bild.
En bild om makt och attityd.
En bild om mod.
Och mänskliga relationer.
Capello är lejonet.
Pesotto kommer dit och ska säga emot.
När Capello öppnar käften och vrålar.
Blicken tynar bort och Pesotto blir ett barn igen.
Den ena armen rakt utsträckt.
Att se livets storhet i dom små rörelserna.
Är det inte så.
Att identiteten bara är vår relation till andra människor.
Dom vi tror älskar oss.
Och dom vi älskar.
Allt det andra är ingenting.
Och Capello står där.
Hur dom är.
Är det inte så.
Jag tror det är så.
Som ett sytråd till sitt nålsöga.
Måste vi pricka in vår kärlek i andras hål.
Och kalla det för identitet.
Står jag med kameler under båda armarna & gratiskondomer i bakfickan.
Frågar; får jag vara med.
Får jag vara med.
Eller ska vi bli med barn.
Och jag är uppe ibland.
Och jag är nere ibland.
Men när jag är mittimellan är jag bara som alla andra.