1009. Svarta fanor

Lånade 7 böcker på bibblan idag. Skulle inte ens dit. Kom in och visste ingenting. Inga planer, inga böcker som behövde lånas. Började med att jag hittade Strindbergs "Svarta fanor" och kom ihåg hur jag läste om den i Kafkas dagböcker kvällen innan, av en ren slump; skulle inte ens läsa Kafkas dagböcker den kvällen, letade efter alarmklockan som skulle ställas in på 08:03, sätter alltid klockan några minuter före eller några minuter efter, av skrockfullhet, precis bredvid klockan låg Kafkas dagböcker, natten var sen, kanske 03:15, kanske mer, tog upp den och öppnade den; inte med iver, men med ett aha - som om jag egentligen inte ville läsa den; som om jag ändå öppnade boken för bokens skull; som när någon knackar på dörren tidigt på morgonen, och man vill inte, man vill inte, men dörrknackningarna upphör inte och till slut är man tillräckligt vaken för att skylla ifrån sig inför sig själv att man sover och därför inte kan öppna; så öppnade jag boken, och tittade; som i ett äktenskap på övertid; tittade jag som hustrun tittar på mannen och säger; okay, en natt till, men imorgon är en annan dag; så tittade jag och fick upp raderna om Strindbergs "Svarta fanor"; han skrev någonting i stil med; med detta ursinne utkämpade sidor, med det raseri, och jag insåg genast att jag måste läsa den, inte för att förstå vem jag är, vem Strindberg var, men för att förstå omvärlden.

Morgonen efter ringde klockan och jag försov mig, missade till halv del en filosofiföreläsning om Descartes och rationalismen. Gick till biblioteket och såg Strindbergs "Svarta fanor", sen började det, rullade på; en söt tjej satt vid stolarna intill fönstret och kollade diskret och jag såg att hon tittade och försökte att inte packa på för många böcker i min famn; det hade sett löjligt och befängt ut; ungefär som 'vem tror han att han är', så jag gömde böcker på varje hylla jag passerade och hoppades att inte bibliotekstanten skulle komma dit och se dom.

Hittade Albert Camus "Främlingen" på en hylla och lånade den. Två böcker av F. Scott Fitzgerald; "En skymt av paradiset" och "Den store Gatsby". Lånade Goethes "Den unge Werthes lidanden" igen, igen, igen, och tänkte att det måste vara den bok jag lånat flest gånger. Gogols "Kappan". Tjechov "Damen med hunden", som jag redan läst ett antal gånger. Sju böcker totalt. Kände mig som en nörd när jag gick mot utgången och försökte gömma mig bakom hyllorna, så att tjejen inte skulle se mig. Försökte gömma mig från alla och hoppades att jag inte skulle se någon jag kände, vad skulle jag svarat; skulle dom skrattat och pekat och sagt till varandra; vad fan håller den där Cassius på med? Vem tror han att han är?

Vem tror jag att jag är.

Samlade ihop alla böcker, lånade dom, och tryckte snabbt ner dom i min svarta tygväska. Nickade belåtet mot biblioteksdamerna. Sa hej då, och försvann ut, låste upp min cykel och cyklade till ÖG för lunch med en kompis. Vi snackade om drogsamhället. Hur vi byter bort vår själ mot lycka, propagerar för lyckan, och hatar dom som knarkar, som om dom fuskar, som om dom dopar sig, och skrattar hela vägen hem. Vi snackade om det och kom fram till att alla har rätt till sånt, som alla har rätt till att föröka sig, det borde vara en mänsklig rättighet att få vara lycklig på sitt sätt och kanske, genom det, invänta olyckan.

Pratade om Einstein också. Hur Einstein blev känd. Att han blev känd. Genom att tänka. Och vi undrade hur det kändes att vara 26 år och förändra världshistorien. Den där dagen när han snackade med sin kompis om sin teori, och plötsligt sprang hem med värsta idén, sprang hem och satte sig, skrev ner och diktade upp hela världsaltet, med att tiden inte är konstant, och hur kände han när han satt där och visste att den här teorin kommer göra mig känd i all framtid, göra mig till en av 1900-talets mest berömda män, symbolen för genialitet och allt det där, och jag är bara 26 år. Hey, jag har hela livet framför mig. Och han måste ha insett det, kanske inte förstått vidden av, men insett att den här idén kommer rättfärdiga mitt liv och överbevisa alla som någon gång hånat mig, som gett mig IG, som skrattat och sagt FUCK YOU. Och jag är bara 26 år. Hey, jag är bara 26 år.

Vi ville komma på något likadant. Något lika smart. Och började tänka på stjärnhimmeln. Jag målade horisonter. Han målade fåglar och flygplan. Det måste finnas ett samband, någonstans, det gäller bara att hitta det.

Så nu läser jag nästan 20 böcker samtidigt. Fick dessutom Nietzsches "Den glada vetenskapen" av en kompis igår, som sa att hans kompis farsa jobbade på ett bokförlag, och han kunde få hur många såna böcker som helst. Shit, det kanske är nåt; jobba på ett bokförlag. Och jag vet att man inte kan läsa 20 böcker på samma gång - man kan visserligen titta i, nästan dagligen, men man kan inte leva där. Och om det är så, som det är, så finns det 20 olika jag, som var och en vaknar till liv när jag öppnar boken och läser om dom; ibland känns det som en spegelbild. Ibland känns det som ett fönster upp till den där stjärhimmeln.

Hur jag slukar böcker, och tankarna börjar komma tillbaka nu. Jag sväljer varje ord jag läser, och ibland kommer det upp sura uppstötningar. Det är dom jag spottar ut, och kladdar ner här.

Som, två tankar under dagens lopp;

* Vi skriker och bönar och säger; vi vill ha rätten att vara någonting annat än oss själva, att ägas, och komma undan med det.

* Och varför skrev Descartes alla sina premisser i jag-form. Alla sina tankar, för att inte en massa kan säga; vi tänker alltså existerar vi, tillsammans. Och vi är ensamma när vi tänker, så vi tänker på hur ensamma vi är.

En tredje tanke;

* Vad är skillnaden på lidande och medlidande? Finns den, och för dom som ser smärtan i allt det levande, ser också det vackra i allt som dör. Det galanta. Det stilrena. Det oundvikliga. Som en fisk som hoppar uppför ån och sprattlande dras med ner för vattenfallet.