1006. ... & drömmarna

Dom sitter på uteserveringar med espresso i sina händer och citerar Scott Fitzgerald.
Benen i kors och feta cigarrer i mungiporna.

När längtan i sig blir för stor och man söker efter någonting att söka efter. Söker i sin hjärna, dag ut och natt ut. Vem är det där? Vem är det där? Och man försöker spela liten och svag och tänker att om någon ser mig nu, så borde någon fråga hur man mår. Istället tystnad.

Och jag undrar vad dom kommer säga om mig när jag har stuckit härifrån. Inte för att jag kommer att sticka härifrån. Men den här tystnaden, den drar mig neråt för varje andetag. Den håller mig isär, drar och sliter; hoppar in i huvudet för varje sak man ser, folket som sprang; dom har sprungit härifrån, kvar finns bara alla dom jag inte litade på och drömmarna. Alla dom som inte trodde på mig och dom som trodde, att kanske; men nej.

Stod i duschen idag och för första gången blev jag helt säker på att jag aldrig skulle bli någonting. Skrubbade håret med schampoo, vred upp värmen, och lät vattnet syna mig. Jag har inget synligt kvar. För första gången blev jag säker på att även den sämsta nöjesskribenten i en lokaltidning, någonstans, skulle kunna uttrycka sig bättre än mig.

Och jag drömmer verkligen om en tid, när författare och poeter inte beskådas efter vad de skrivit, utan för hur de har levt; men drömmarna hänger ihop med vetskapen om att den tiden aldrig kommer komma, är här, har kommit, och stuckit sin väg, och den bittra verkligheten; jag ser genom mitt fönster ut över gården; med grå dimma och imma från en andedräkt som säger; du kan ta mig nu, du kan ta mig nu, och släppa ut mig på utsidan; så tar jag kort på växterna, byggnaderna, som påminner om mig.

I värsta fall.
I värsta fall.