1010. Blicken

Det händer att jag ser bilder på mig själv, någon annanstans. Som någon annan har tagit och lagt upp på internet. Ibland undrar jag om det är jag. Det måste vara jag. Men jag ser så ömtålig ut. Och hela barndomen spelas upp igen. Dom där ögonen; dom har sett allt jag skriver om; dom har sett varenda ords födelse och kamp för att bli någonting; dom har sett uppgång och fall som inte ens tankarna har hunnit uppfatta och söta tjejer som ingen tanke kommer ihåg. Jag sitter och lyssnar på Spanish harlem nu. Och såg den bilden förut. Och tänkte; om jag bara kan måla av dom ögonen; om jag kan dränka dom med ord; med orden som aldrig blev någonting, så kan jag också förstå vad dom tittar på. Blicken, det är som ett andra jag. Alltid suktande efter, alltid på drift, alltid styrd, efter den blicken; styrd av rädsla för att se samma sak en gång till; samma krig; styrd av förakt och styrd i självförsvar från dom som står bredvid och tittar på.

Tänk att aldrig bli förstådd, tänk att leva hela sitt liv skrivande kärleksbrev; som inte kommer fram; som kanske inte är menade att komma fram; i rädslan för att förlora; kärleksbrev som kommer fram men aldrig förstås; som skämtas bort av människor, människor, i fabriker, människor, människor, runt fikabord, människor som tror dom vet att små pojkar med såna där blickar inte kan bli större än sina egna ögonlock.

Jag är inte här för att jag måste det. För att jag skulle dö annars. Jag har inte cancer eller någonting sånt som folk brukar snacka. Jag har inte dödat någon. Jag har inte dött i ett terrorattentat. Jag är ingenting sånt, jag är ingen sån man läser om, jag är ingen sån som skriver texter som andra applåderar till och skriker; en gång till, en gång till, från första parkett ända bort till Sandy Row; nej, oh; jag sitter här alldeles ensam, med fötterna mot ett kallt stengolv, sittande i min säng, samma säng jag sover i, samma säng jag vaknar upp på morgonen i, och samma säng jag en gång kommer att ramla ur, i brist på bättre alternativ; jag sitter här och skriver för rätten att skriva om sånt som inte berör. Sånt som ingen läser ändå. Sånt som andas ut och sen andas in igen.

Tänk om jag inte hade suttit här, om jag hade fötts i ett annat land; jag hade kanske varit 50 år och rånat småungar på stranden. Jag hade kanske krigat i Irak. Men nu är jag här. Jag är här, så jävla mycket här och nu.