1011. Passagerare 21987

It was like this.

I Thailand träffade jag en kille som gick runt hela dagarna och rökte cigg och skrattade åt folk och gick in till restauranger, in i köken, och talade om för kockarna att lägga i mycket kött i grytorna. Han sa; IT WAS LIKE YEAH.

It was like yeah.

Jag satt på Helsingfors flygplats och allt var mörkt. Allt var grått och mörkt och folket gick med blickarna spända mot nästa steg och skymningen föll och flygplanen landade och lyfte som hökar ur sina bon; på jakt efter mat. Som stora skepnader och affärsmän satt och spelade spel på sina mobiltelefoner och ingen sa någonting och jag blundade för att passa in och tänkte; tänk om jag blir kvar här. Om någon tar mitt pass och jag inte kommer härifrån.

En film rullade upp framför ögonen, and it was like yeah;

Det var mörkt. Tyst, kameran var still och högtalarna rasslade när dom spelade Tchaikovskis första pianokonsert, som begravningsmusik, och plötsligt stängdes musiken av och en äldre dam harklade sig och sa;

"Passenger number two-one-nine-eight-seven, please go to gate fifty-five A"

Ingen i väntsalen reagerade, alls. Dom bara satt där och någon vände blad i tidningen, annars ingenting. Musiken sattes på igen. Låten spelades om från början. En man i kostym somnade och lutade sig allt längre över mannen som satt bredvid och mannen som satt bredvid drog sig undan lite besvärat och den sovande mannen följde med och till slut låg den sovande mannen i hans knä och han satt och kollade rakt fram, irriterat, och sen slängde han en befängd blick åt sidan som för att titta om någon tittade.

"Passenger number two-one-nine-eight-seven, please go to gate fifty-five A"

Med samma tonläge.

Musiken sattes på igen.

"Passenger number two-one-nine-eight-seven, please go to gate fifty-five A"
"Passenger number two-one-nine-eight-seven, please go to gate fifty-five A"

Ingen reagerade. Musiken sattes på igen. Låten spelades om från början.

"Passenger number two-one-nine-eight-seven, please go to gate fifty-five A, we'll close the gate in two minutes. "Passenger number two-one-nine-eight-seven, please go to gate fifty-five A, we'll close the gate in two minutes".

Den här gången var rösten lite mer irriterad. Ingen reagerade. Musiken sattes på igen.

Efter en minut kommer en man med sin resväska springande. Kameran är still och man ser han bara springa förbi i bakgrunden. Kameran håll kvar, den sovande mannen sover fortfarande och mannen som satt bredvid har tagit upp sin iPod och börjat lyssna på den.

Scen två.

Passagerare 21987 kommer till incheckningen och säger "sorry, sorry, sorry, my son is sick and I had to drive him to the hospital, but it's alright now, just fever". Tjejen vid incheckningen svarar inte ens, kontrollerar hans biljett, kollar hans pass och iakttar hans ansikte och säger "thank you".

Går i rask takt, halvspringer ner till en flygbuss som väntar och är fullsatt. Flygbussen gasar precis innan han stiger på; som om han säger; du är sen, kom igen. Ställer sig i mittgången, och håller fast i ett handtag som hänger ner. Kameran filmar in hans hand; han tar ett fast grepp, som om han är rädd för att tappa taget. Kollar sig försiktigt omkring, och alla verkar irriterade på att han är sen. Nickar förlåtande, men tanten han nickar åt stirrar bara ilsket tillbaka. En pojke stirrar ut ur fönstret.

Chauffören sätter på ett blandband; Anthony & the Johnsons - Hope there's someone to take care of me when I die

Chauffören sjunger med. Passagerare 21987 nickar med och börjar nynna. Tittar hela tiden ner mot marken. Höjer blicken hastigt och kastar en blick ut genom fönstret; skakar på huvudet; uppgivet och kollar ner mot marken igen. Alla andra sitter orörda, stirrande rakt fram. Med bittra miner.

Passagerare 21987: kostym. Rättar åt slipsen.

Plötsligt stannar bussen och alla går ut. Ställer sig på en rad. Bussen åker iväg och man får se chauffören kolla i backspegeln. Byter blandband till något gladare; Bob Dylan - I want you. Tar upp en inplastad sandwich och äter den.

Scen 3.

Alla ställer upp sig på en rad. En armeklädd äldre, allvarlig man, kommer dit och visar hur dom ska stå. Säger sedan; TIME, och pekar med hela armen mot cementväggen som står precis bredvid. Dom ställer sig där, med magarna mot väggen och håller armarna mot sina bakhuvuden.

Två andra arméklädda killar kommer dit och gör sig redo, tar upp sina vapen; hälsar på den äldre arméklädda mannen. Laddar sina vapen. Och skjuter var och en, en efter en. Ingen reagerar, ingen säger ens ett ljud. Liken ligger kvar. Dom tänder varsina cigaretter, pratar om hockey-VM och Big Brother, släcker sina cigaretter mot fotsulorna; bussen kommer tillbaka.

I want you spelas, chauffören äter fortfarande sin sandwich.

Slut.