1012. Svarta fanor

Helt plötsligt trodde jag att jag var någonting.

Jag gick vilse i alla böcker jag läst och i alla drömmar jag drömt och det kom ner en ridå som sa att bakom den så finns framtiden.

Ingen satt kvar den kvällen.

Folket på första parkett hade lämnat sina stolar och gått hem.

***

Kommer hem och det ligger ett 20-tal böcker spridda över golvet; försöker hoppa över dom och fram till min säng; som man hoppar på stenar över en flod för att inte bli blöt om fötterna, liknelsen kan inte bli tydligare. Det här är min vardag och ibland så älskar jag den. Ibland så trampar jag böcker för att känna hur det känns, att flyta upp och ner, under ytan, att ligga på botten och se alla döda fiskar flyta förbi; som i en hämndaktion; trampar extra hårt för att dom ska veta hur det känns att läsa dom, som om dom inte heller hade en spegelbild att leva efter, att undvika, att håna och spotta på!

***

Orimlig tanke; att dö utan att få ångra sitt beslut först. Även om man sitter i en bil och ser en mötande bil på fel sida av vägen och vet att man ska dö, så ångrar man att man tog bilen just den dagen; att inte ens få ångra det, så ser jag just den ångern som livet i sig, som det som skiljer livet och döden åt, som en vallgrav, eller en mur och en bur är ingenting annat än sina stängsel och galler så är inte livet någonting annat än att få ångra sin död. Tänk att inte ens få ångra sitt beslut innan man dör; tänk att till exempel skjutas med kulspruta, bakifrån, i skallen och inte hinna sätta tanken i brand innan man slocknar själv. Som sagt, orimlig tanke.

***

Är inte filosofin i grund och botten meningslös? Nej. Men ändå; varenda filosof målar allt svart och vitt, även om så försöker påvisa att färger finns. En filosof målar allt i en färg. En annan målar allt i en annan färg. Och så håller det på. Men vet vi egentligen mer än grekerna visste? Eller tror vi bara det. Känns det bara så, eller tänker vi på ett annat sätt som om några tusen år kommer att skrattas åt, hånas, och läras ut som en förlorad lära från en förlorad tid där någon vet att grekerna hade rätt. Och kanske är det så. Har jag då slösat bort mitt liv? Nej, för det är nödvändigt.

***

Konstig dröm i natt; jag var på en på en offentlig toalett och pissade i en pissoar. Min kompis var där också, men pissade i en vanlig toalett. Vi var på en färja och var tvungna att gå genom en restaurangdel för att komma tillbaka till platsen där vi ursprungligen satt, dom kollade på film; när vi kom tillbaka satt en tjej och en man med en barnvagn, där. Tjejen verkade upprörd på mannen, och försökte ignorera honom. Han följde efter. När färjan kom in till hamnen försökte tjejen gå före, med barnvagnen, men mannen kom hela tiden ikapp och trängde sig före och vid ett staket, på en trappa, började dom plötsligt kyssas. Och jag skrek till min kompis; sparka ner barnvagnen! Men han gjorde inte det, och vände sig bara förskräckt, frågande, mot mig och sa; varför sa du så? Jag svarade bara kallt; det är så dom gör på film. Och gick vidare.

Det måste ha varit att jag läste Strindbergs "Svarta fanor" precis innan jag somnade. På sidan 14 handlar det om en mamma som vill döda sin son, och jag kände igen många människor från boken, och dom verkade känna igen mig; som den grymmaste av de alla; den hetskaste; den ondaste; märkligt att jag blev just den personen.

***

Drömmar som är så verkliga så att man vaknar på morgonen och uppskattar verkligheten. Som efter ett tag blir så verklig att man drömmer sig därifrån.

***

Nietzsche tyckte att Spinoza var en vansinnig man.

Vad kända personer säger om andra kända personer, fascinerar mig. Ibland känns det som att bara dom vet hur det känns. Ibland känns det inte så.

***

När drottningen av Danmark bad Descartes att förklara hur själen kunde beröra kroppen och vice versa, svarade Descartes kort; Om du tänker på det för mycket så blir du galen.

***

Bara tanken av någon en gång ska sätta på en hjälm där en skruv skruvas ner i hjärnan, ett varv för varje dag. Eller ett varv för varje vecka. En trubbig och tjock skruv, så att man hela tiden bär smärtan och rädslan inför nästa vecka; men samtidigt inte dör förrän om några år. Bara blotta tanken på att något sånt skulle hända förlamar alla andra tankar och svämmar över dom, som om alla andra tankar bara förutsätter att det inte redan nu är så, men tänk om.

***

Några i filosofiklassen har börjat odla skägg och dom pratar konstigare och konstigare. Som att det är prestige i att inte bli förstådd. Föreläsaren kan prata om Spinozas realdefinition och en annan kan räcka upp handen och säga definition av definition, det leder ju ingen vart. Och så fortsätter det. Ungefär som att alla tror att dom är framtidens Sokrates och en gång var det en som dissade Antiken i allmänhet och Platon i synnerhet genom att kalla Platon för "en jävla hippie".

***

Tankar som strömmar in och det är kaos för jag har ingenting att skriva ner dom med. Försöker sortera in dom i tankesystem, bokstavsordning, men det kommer hela tiden fler och till slut försvinner alla på samma gång och inga tankar kommer in på dagar, igen, för jag står vaksamt vid dörren och letar efter tankarna som försvann.

***

Descartes byggde hela sin teori om att själen och kroppen är distinkta; med att säga att han kunde föreställa sig ett liv utan kropp; och bara för att han kunde föreställa sig det och då var det så, och om själen kan klara sig utan kroppen är kroppen och själen inte identiska och måste därför vara åtskiljda. Men tänk om Descartes ljög när han sade att han kunde föreställa sig ett liv utan kropp; och hur ska vi kunna föreställa oss att Descartes kunde föreställa sig något sådant. Ett liv utan kropp; utan sinnen; utan att vara någon; men genom att vara överallt på samma gång; som vinden och snön; hur kan man föreställa sig något sånt? Hur kan vi ens föreställa oss att vi kan föreställa oss det, och det är sant; det kanske är där det egentliga problemet ligger.

***

Som en fackla mot stjärnhimmeln försökte Platon skina upp vad som fanns under. Som ett Babylons torn försökte Aristoteles beskriva samma sak. Och är det inte samma sak överallt; där Beethoven var Platon och Mozart var Aristoteles och så vidare, och så vidare.