1013. Popmusik

Dom jublar från rummet bredvid.
Jag sitter på mitt rum med dörren på glänt och Daniel Johnston.
Ett glas svalt kaffe och en sockerbit.
Det är mitt liv.
Konstig att kärleken till alla som berör bara räcker hit.
Som några förhastade och nerkladdade ord.
Hammrade ner på en lap top och upptryckta på en blogg,
haha, en blogg som några läser ibland men ingen egentligen verkar bry sig om.
Jag borde tänka innan jag skriver.
Jag borde tänka någon gång.
Kanske imon men inte idag.
Jag kan sitta och lyssna på låtar ibland och nästan gråta.
Men hur skriver man sånt med ord.
Som om det betyder någonting.
Hur skriver man om popmusik som om den betyder någonting.
Och inte bara så att det är en stil.
Ett sätt att leva på; ett sätt att hälsa på folk på stan.
Och säga hej då, till dom som inte orkade ända fram.
Jag är lika liten som dom.
Men vid liv.
Hur målar man av saliv och blod utan att skriva om det.
Oftast ser det bara löjligt ut.
Det ser nästan alltid bara löjligt ut.
Jag går på stan ibland med händerna i fickorna.
Smygande längs fasaderna med blicken böjd.
Och nacken stel.
Finns det någon som älskar så mycket som jag.
Det finns säkert, men vart går dom.
Alla dom, hallå.
Alla dom man läser om ibland.
Alla dom med bloggar utan slut, med recensioner av sina egna spegelbilder och popreferenser som egentligen är större än liv och död.
Vem har sagt att Ray Davies inte räddar liv.
Han räddar liv men ibland så dör vi ändå.
Det är inte hans fel.
Det är inte någons fel att saker ibland bara händer.
Men vi måste alltid ha någonting att skylla på.
Ofta skyller vi på knark och popmusik.
Jag vill dansa i natt.
Vart går dom som älskar, vart går dom och röker sina cigg.
Dom jublar från rummet bredvid men det är inte deras fel.
Det är inte deras fel och det är inte Daniel Johnstons fel.
Ibland känns det som att ingen älskar som mig.
Ingen springer hem till sitt 16 kvadrat stora studentrum för att lägga huvudet mot bokomslagen och fråga hur dom mår.
Ingen lyssnar på Tindersticks på repeat till sömns, till drömmarna;
för att ha någonting att vakna upp till på morgonen.
För att ha någonting att leva för.
För att slåss mot dom som slåss.
För att slåss mot drömmarna.
För att slåss mot sagorna och alla lyckliga slut.
Men mest för att slåss mot dom i rummet bredvid.

Med dörren på glänt; jag sitter och lyssnar på popmusik.