1178. Så blir ett plus ett alltid två

Men vad jag lärt mig av logiken, och av matematiken, och av alla svåra ekvationer, är att om man skalar av dom tillräckligt länge, och hur man än ser på världen; så blir ett plus ett alltid två. Och det är inte heller svårare än så. Där ett är lögnerna, och två är sanningen. Och varje känsla vi uttrycker, och varje känsla vi känner, som varje ord vi skriver; härstammar alla från ett påhittat språk.

Jag förstår inte vad jag skriver, och det är heller inte meningen. Det är därför jag sitter här, men just därför jag inte sitter någon annanstans.

Det finns många här som skrattar när den amerikanska flaggan hänger på halv stång. Jag skrattar mer åt dom som hissar ner den. Som om det spelar någon roll. Som om sorg inte bara är en känsla av att leva kvar, samma känsla som när man går på stan och räknar skyltdockor som man räknade stjärnfall förut, samma känsla som när man vaknar upp på morgonen och inser att man har försovit sig. Samma känsla av att leva, och att med livet vara del av någonting man inte alls tillhör, man inte alls begärt, men som likt en stad i ett bombanfall blivit belägrad under, smutskastad och underkastad som fången i sin cell när han säger god natt till fångvaktaren. Säger vi hej då till dom som älskade oss, bara för att skicka in ännu ett dödsattest till tidningen; och förkunna, just det, som för att förkunna det som alla andra vet, men det som vi tidigare inte hade en aning om, det vi förträngt och glömt bort bland nätter med Kafka och alldeles för många vin, det vi förkastat som bara någonting vi fått för oss, och betraktat som ännu en saga utan slut; just det, och just det faktum att vi faktiskt lever. Som om heller det, spelade någon större roll. Hissar vi våra flaggor återigen till full stång, och börjar skratta igen.