1172. Jag känner mig som ett våldtaget barn

Jag vet att allting ordnar sig.
Jag vet att allt är bra.
Jag vet att mina föräldrar älskar mig.
Jag vet att jag är ett älskat barn.

Jag söker bara en anledning till att gråta.
Fortfarande gråta.
Samma tårar jag grät när jag var 8 år.
I mammas knä och frågade vart tomten sover när det blir vår.
Och hon sa att tomten går runt och runt.
Och jag sa att tomten kan sova hos mig.

Sen pratade vi inte mer om det.
Jag känner mig som ett barn som fick allt men inte visste hur man tog till vara på det.
Jag känner mig som ett barn som älskar allt som rör sig.
Men inte lärt sig säga: jag älskar dig.

Jag känner mig som ett våldtaget barn.
Jag känner mig som ett stympat barn.
Jag känner mig som ett barn som lämnas kvar i snön att dö.
Bara för att någon dag vänder det.

Och jag tittade ut genom fönstret på sakerna som åkte förbi.
Och om jorden snurrar eller inte snurrar.
Kan inte förklara hur man mår.
Lärde jag mig snurra motsols och säga hej till dom som sa hej då.

Och kanske är det den enda likheten mellan mig och dom som våldtar ibland.
Att vi inte vet vad kärlek är.
Så våldta ta mig.
Ni kan lika gärna våldta mig igen.