1171. Jag föddes på bortaplan

Har ni känt hur orden ursinnigt sliter sig loss från er så fort ni skriver ner dom?
Springer flyende därifrån.
& jag har aska i mitt hår.
Dom samlar blommor på andra sidan gatan; hoppas dom inte ser mig!
Tyst, tyst blundar jag för att inte bli som dom.
Jag måste hålla drömmarna för mig själv.
Spela död och låtsas att ingen ser.
Hur varje ton finns och säger sin version av sanning; bara en rädsla för tystnaden.
Pshhh - vindens dån.
När den tar tag i trädens grenar; ruttna löv på väg ner.
Över asfalten.
Som om dom väntat på det här, väntat på att blåsas ner.
Väntat på att blåsas bort.
Väntar jag på att orden ska komma tillbaka.
I ett led, en armé; ställa sig på rad.
Och döda mig med ett; vad var det jag sa.
Och döda mig med ett hånskratt.
Och döda mig med ett slag i pungen.
Så skriver jag för att inte bli som dom.
Och jag skriver om dom.
För jag inget annat att skriva om.

Om allting bara varit ett 1, X, 2.
Hade jag kunnat svara på hur jag mår.
Med en halvgardering på 1 och 2.
Och hände med kärleken?

Nej, jag återföds kanske som en asfaltsblomma.
Det verkar logiskt.
Ett sånt liv det inte finns mycket hopp för.
Och när jag väl överlevt allt regn.
Kommer en kille från 4:e klass och dunkar en basketboll över mig.
Så att jag dör.
Och jag sköt en hund när jag var fem.
Så nu är jag en hund själv.
Och någon borde älska mig.

Haha, ser ni?
Dom står och snackar om frihet nu. Som om det är något vi redan har.
Som om det bara är att komma och ta.
Som frukter på en gren; smakade äpplena vi snattade alltid bäst.
Dom snackar om frihet nu, och försöker få alla att tro på den.
Det är bara ett spel.
Och om jag inte hade fattat; hade jag kanske stått där nu.
Med armarna i kors; och sagt samma sak.
Om och om igen; kom och ta, med din frihet hem.
Som om vi inte föddes till att skotta vägarna härifrån.
Jag föddes på bortaplan.
Till att inte se.
Vart alla andra gick och levde sina liv.
Till att se men inte röra.
Och älska på håll.
Jag hatar att jag älskar dig, men jag älskar dig nu.
Du hatar att jag älskar dig.
Ser du inte att vi slåss mot samma fiende?
Så kom hit och göm dig med mig.
Vi kan låtsas att vi inte vet; vem det är.
Som slåss så hårt.
Kom hit och ta min hand.
Så kan vi springa härifrån.
Hoppa på samma gång.
Hoppa på tre.
Och sen vända oss om.
Ser du vad jag ser?
Hur alla dom som sa att dom älskade mig.
Står och skrattar nu.
Jag älskar dig när du packar väskorna och drar.
Och bara då.
Mitt hem blev en jakt efter kärleken.
En resa utan mål.
På en väg utan slut.
Har sovit i dess dikeskant.
Bara för att jag går betyder inte att jag vet vart jag är på väg.
Men tvärtom.
Det betyder bara att jag inte har något bättre för mig.
Nu står dom bredvid och kallar det för friheten.
Kallar varje steg för friheten.
När jag istället försöker fly från den jag är.
Från den jag var.
Och från framtiden.
Med skyffeln i min hand och vägen full av snö.
Består min enda frihet av att fortsätta skotta.
Eller sitta kvar och dö.
Som om jag inte föddes så.
Bara ett stenkast bort.
Som om jag inte föddes så.
Barfota, rädd, men vid liv; precis lika vilsen som idag.
Som om jag inte föddes till att låta snön täcka över mina fotspår.
För alla andra att glömma vem jag var.
Men jag älskar dig nu.