1179. Lyckligt slut

Fåglar kvittrar
jag hör er
viska mitt
namn så sjungs
sångerna om
livet från
dom
döda kvistarna
och
varför måste man
leva för att dö och
supa skallen
av sig för att
glömma hur fin
man är hur
ful man är
och allt
sånt där som folk
skriver böcker om
har ingen fågel
kvittrat för
mig så jag skriver
en bok om
det och håller
med alla dom
som står på
rad och svär
åt Bush och
såna där
som man ska
svära åt för
att hänga
med till
framtiden som en
fjäder på
fågelns vingar
så flaxa då
så flaxa då
svär vi åt
Bush igen
och svär åt
allt det där
vi hittat på
för att ha någonting
att svära åt
och det där vi
hittade på för
att skriva böcker
om ryms alltid
i vår spegelbild
som hur fula vi
är hur snygga vi
är och två flaskor
rödtjut för
minnet av Charles
Bukowski så
säg ser du mig
när jag ler eller
ska jag vara
dyster ett
tag prata
om döden med
välbehag och
ta livet av
mig för att
bevisa att
jag menar det
och se
vilka som kommer
på begravningen

är det enda som
spelar någon
roll och meningen
med mitt liv ett
liv som mer
gick ut på
att slå ner dom
som redan låg
än att resa
sig upp på
morgonen och
gå därifrån som
en vuxen man
en levande död
för vad är
egentligen
skillnaden

aha

ställer jag askfatet
där spegeln
stod för att
reflektera dåtiden
i morgonljus mhm
kommer du ihåg
altanen till
dina föräldrars
hus där vi kysstes
för första gången
och du sa
hur fin jag
var och jag svarade
med att hålla
din hand och sa
vi kan springa
så här att alla
ser oss och sen
lägga oss ner
och titta på
stjärnorna faller
ner och låtsas
att vi är som
dom bara för önskningen
om att leva kvar
och drömmen om
ett evigt liv
står alltid rygg
mot rygg mot
stjärnorna som
aldrig faller
ner jag sa aldrig
hur bra du
var när vi
knullade och kanske
är det mitt
fel att
vi springer åt
olika håll
idag men när
man blundar finns
ingen ensamhet
så letar jag
efter den
sjunde sortens
blomma och
tänker på dig
som vägen
dit är mördan
värd packar jag
väskan för
en resa utan mål
med no direction
home tatuerat
över
tinningen I
love you baby
can I have
some more

ställer jag askfatet
där spegeln
stod för att
se vem jag är
egentligen tänder
en cigarett till
den sista säger jag
till mig själv och
tror nästan på
det bara för att
kunna röka ännu
en tänder jag en
cigarett igen och
låter rökringarna
gestalta framtiden
gestalta sanningen
och gestalta allt
det där poeter
skriver om i så
fina ordalag som
möjligt med
rim och driv
som om det var
en tävling eller
nåt där man vinner
sin plats i
solen finns inga
förlorare bara dom
som står i skuggan
med
ögonen kisande och dom som
tror att dom är
någon annanstans
det är ingen
tävling vi ligger
bara här och
dör sen skriver
vi om det hur
döda vi är
och att leva som
man lär lillebror
läs inte det här
när du blir
stor
pom!
pom!
pom - du stod vid
dörren och sa är det
här allt jag
blir så dör jag

finns bara dom
som
aldrig fick nog
och dom som
inte vet vad kärlek
är fanns det
en plats i din
värld för
två snälla skicka
ett vykort för
jag undrar så

med Che på
väggen och
Marx under sängen
blir drömmarna
om rikedom bara
en anledning
att ligga kvar på
morgonen och
somna in igen
för ett
sätt att
komma undan
chansen till revansch
på dom som
slickade håret bakåt
snackade
om rött vin
för två tusen
spänn och stack
till Monte Carlo
sen för att bli en
del av det som
pengarna aldrig
var dom går
på stan nu med
gucci-väskor och
rakvatten dom
går på stan nu
och solar sig när
vi ligger i våra
sängar och
somnar in igen från
kärleken vi
inte kunde glömma
så we didn't
even try

& politisk
korrekthet föder
inga barn
så åker vi till
Prag ibland och
kärar ner oss i
dom som inte
ens vet våra
namn sen snackar vi
om Kafka och
dom vi alla
döpte våra
barn
efter

existerar jag bara
genom att
påverka andra
och existerar
bara det som
påverkar mig till
en värld av
ord som alla
säger att dom såg
mig dö igår och aldrig
snackar dom om
morgondagen
så
ska jag dikta
mitt liv bara för
att ta del
av det en
dröm om att
åka härifrån med
orden som aldrig
stämmer överens
med vardagen har
jag blivit 140
bast och världsmästare
i allt det där
som ingen ever
snackar om
så ska
jag dikta mig själv
med blåtiror
och sårskorpor
bara för att
ta reda på
vad som står och
möglar på andra
sidan spegel-
bilden

översätts
sanningen
till alla språk
bara för att
lögnaren
kommer därifrån
översätter jag
mig själv till
en solrosbukett
bara för att
vissna in
och ta
mitt liv

säger alla falska
slutsatser mer
om sanningen än
dom som beskriver
den säger om
sig själva så
lär vi oss vinna
genom att förlora
om och om
igen lärde jag
mig gå för att
springa härifrån
så kom jag
bara hit
till ett par
knäppta händer
och en blick
ut genom fönstret
där alla andra
barnen leker som
alla barn ska
leka men inte
jag för hej
här sitter jag
och tittar ut
bara för att
kunna skriva
hur liten jag
är hur liten
jag är och
hur liten jag
är ska inte ni
bry er om

gör vetenskapen
allt det svåra
till något
enkelt som vi
kan förstå genom
att dra isär
och klistra ihop
men är inte
det enklaste
egentligen att se
världen som den
är och solen
som en gul
prick med strålar
på som att
se Van Goghs
målningar för
motivet istället
för att räkna
varje penseldrag
och efter
varje räknat
penseldrag fråga
oss själva
vad då
vad då
vad då var
det verkligen
så här eller
ljuger dom

och allt som är
utrönt framskaffat
och bevisat
leder till nästa
rön som orden
i ett korsord
flätas ihop och
runt
runt
likt bitarna i ett
pussel som när
det är färdigt
kommer visa ett
motiv vi ändå
inte kan
förstå men lärt
oss tolka som
ett Gud är död
och djävulen
har tagit hans
plats dricker
O'boy med
mjölkmustasch
bara för att
kasta omkull
världen igen ett
nytt pussel
med annat motiv
och vi kommer
vända oss mot
varandra med
blickar som säger
var det bara
så här och med
vilken
mening levde vi
våra
liv

för att dö
och därför är
vi dödliga

skriver författaren
om sig själv
i tredje person
en saga om
hur han dör
och alla andra
stannar kvar
och skrattar
åt vem han var
ett lyckligt
slut eller hur
för vem hade
någonsin önskat
att det skulle
vara tvärtom

men jag har aldrig fattat någonting
så jag svär
jag svär och säger hej
då till damerna på
stan och pastorerna i
kyrkan som lever
som dom lär inom parantes
bara för att åka
hem till TV:n och
kolla på porrfilmer
vi är alla syndare
för att gud
skapade oss så eller
inte gud men någon
annan någon mycket
större och precis lika
allsmäktig som
Bob Dylan & Van the man
så jag står kvar här
och stampar på samma
ställe jag stampade
när jag var 8 år
och väntade på bussen
härifrån men jag
har lärt mig
hur man håller ut
längre än fyra sekunder
jag har aldrig
varit i Lissabon jag
har aldrig på platserna
som folket snackar om
på nyheterna det är bomber
överallt men jag känner
ingen där så jag
svär och stampar fötterna
på samma ställe som
när jag 14 år och
väntade på morsan och farsan
att komma hit och hålla
om mig haha
så
jag
svär

stampar fötterna på samma
ställe som när jag
16 år och knarkare med
självmordsbrev i
bakfickan i värsta fall
i värsta fall
så jag svär för kycklingarna
som inte slutar dansa var
det enda jag var en
karaktär i en sån
där Herzog-film där
några skrattar
och några ber men alla
dör i sista scenen
för att vi ska förstå hur
vackert det är att
tappa fotfästet en sekund

så jag står kvar och
stampar nu jag stampar
nu och står kvar på
samma plats som förut
för jag lärde mig
aldrig spela död
som om det såg
verkligt ut

& säga hej då
på stan som om jag
verkligen menar
det så jag
stå kvar

istället

haha

så jag står kvar
och
svär