1255. En kopp kaffe

Sitter med en kopp kaffe och tittar ut, på TV. Jag ser mig själv på spårvagnar i stan, utan någon att hålla om. Och det blir allt mer uppenbart, för varje dag som går, för varje steg jag tar, att livet, livet, och samhället, går ut på att para ihop två stycken individer och göra dom med barn. Vi är bara delar i en utveckling, som kommer att leda fram till den där supermänniskan, som, som första människan någonsin kommer att förstå att det är inte värt att springa länger; "så jag sätter mig ner". Och ser skeppen rulla in, i hamn. Ser skeppen rulla ut igen. Och vet han då, hur många människors ryggar som burit honom dit? Hur många droppar blod, som spillts bara för hans skull.

Så sitter jag med en kopp kaffe och avbitna nagelband. Varför ska man dribbla av alla spelare om man inte kan få in bollen i mål? Och varför sitter jag här? För att visa att man försöker. För att visa att jag försöker. Så tittar jag ut, genom skeva persienner och ser, någonstans i ögonvrån, hur; rastlösheten och kärleken går hand i hand, och sån vill jag inte bli!