1273. VM: Frankrike - Spanien

För det första: jag älskar att se Vieira plocka bollen från sin motståndare, med en liten tås rörelse. Vända om. Driva framåt några steg. Några stapplande steg. Munnen vidöppen, och svetten droppande, för att släppa bollen vidare med en yttersida. Där alla andra slår bredsidor. Och det är inget stort med det. Inget genialiskt, på sitt sätt. Men det är något mäktigt över det. Det är något mäktigt över Vieira. Något ståtligt och elegant. Som ett lejon på sin savann.


Jag tror jag var den enda igår som sa att Frankrike skulle vinna mot Spanien.
Alla andra sa att Spanien skulle vinna. Dom var inte ens nära.
Alla andra sa att Spanien spelade så bra fotboll. Så fin fotboll. Gjorde fyra mål mot Ukraina.
Och så vidare. Visst, det är sant. Men det var då, i gruppspelet. Och i en grupp som i efterhand måste ses som en av de allra sämsta grupperna i detta VM. Och att Spanien spelar bra fotboll mot sämre lag, i sämre matcher, är ingen nyhet. Snarare tvärtom.
1998 ledde Luis Enrique sitt Spanien till det mästerskapets största seger mot ett redat avdankat Bulgarien.
Åtta år har gått. Nästan 80 år av VM har gått. Läderkulor och 1-4-5-system har bytts mot syntet och 4-4-2, men Spanien har stått kusligt still på sin plats. Genom att gång på gång på misslyckas när det väl gäller, och nästan lika ofta spela bländade fotboll i matcher när det inte gäller. Stora spelare har avlöst varandra. Di Stefano och sånt. Och att spanjorer med sanna storebror-komplex sneglar över axeln mot Portugal och säger; varför fick vi ingen Eusebio? - är lika enkelt att förklara som enkelt att förstå. Det har funnits minst tio Eusebio i Spanien, hundra Baggio, och säkert tusen Brolin. Dom har bara inte fått plats. Bland dom andra stjärnorna.
Och jag skulle gärna dra vidare på det, hur Ronaldinho ensam eller Kaka ensam är bättre än Ronaldinho och Kaka tillsammans. Hur Maradona bara lyckats i lag där han fått briljera fritt, som den ensamma divan; i stort sett, utan nämnvärd konkurrens om den platsen. Och hur lag utan fältherrar är hälften så bra som lag med fältherrar. Som Riquelmes Argentina. Ballacks Tyskland. Rooneys England. Eller varför inte Gerrards Liverpool.
Spanien mot Frankrike blev i det perspektivet en uppvisning i hur gamla rävar fortfarande håller.
Spanien gick på knock. Ställde upp med rak backlinje och stenhårda offsidefällor.
Varför?
Med Zidane som passningsspelare. Henry som avslutare.
Varför?
För att få Frankrike ur balans. För att vaska fram en sån där grinig Zidane med blicken förstelnad ner i marken. En sån där arrogant Henry. Med händerna vilande över midjan. Ett sånt Frankrike som spelade 0-0 mot Schweiz. Ett sånt Frankrike som spelade 1-1 mot Sydkorea. Och ett sånt Frankrike som inte gjorde ett enda mål i VM 2002.
Istället, och jag sa det igår, behövde Frankrike en enda, ny, ung, hungrig spelare som kunde tända eld i maskineriet.
En spelare som kunde tända Frankrike.
En spelare som hade allt att vinna och inget att förlora.
Som var där för att vinna folkets hjärtan. Och som bara var där för att vinna VM-guld inom parantes.
Och ikväll steg han fram. Presenterade sig, som Ribery.
Sprang förbi Casillas. Och rullade retfullt löst in bollen i mål.
Detta nya Frankrike; som fick Zidane att höja blicken och Henry att filma till sig den frispark varpå Vieira nickade in 2-1. Detta Frankrike som kontrollerade matchen hela andra halvlek, trots att ställningen var oavgjord. Och kontrollerade med en säkerhet som återkallade minnena från den där sommaren 1998 när Thuram prydde omslaget till Le Figaro och Zidane prydde Triumfbågen. Det var ingen skön fotboll. Det var ingen fotbollskonst, så som fotbollskonst stavas på portugisiska och på stränderna i Rio de Janeiro. Oh no, men det var likt förbannat en av de mest imponerande insatserna hittills i VM, bara för bedriften att kontrollera en match. Utan att ens leda den.
Och inte ens när Spanien tog ledningen med 1-0 så var det nära en spansk vinst.
Frankrike visste om att dom skulle vinna den här matchen.
Man såg det på hur dom sprang. Hur dom gestikulerade. Och bara fortsatte framåt som om ingenting hänt.
Som om Spanien inte ens fanns.
Och inte bara det. Man såg det på spanjorerna. Att dom visste att dom skulle förlora.
Och det är det som kallas vinnartradition.
Och det är det som kallas förlorartradition.
Och det är sånt som föder vinnarskallar.
Och det är sånt som föder dödliga män.

***

* Av kvarvarande åtta lag, har sex vunnit VM-guld.
* Av alla VM-guld som delats ut, så har bara två (och rätta mig om jag har fel) gått till någon annan nation än de åtta som spelar kvartsfinal. Nämligen Uruguays VM-guld 1930 och 1954.

Någon i hela världen som tror att VM-guldet kommer gå till någon annan än de sex nationer som redan VM-guld?

***

I dag blev Ronaldo historisk. Och bla, bla, bla, historik.
Jag kommer ihåg när han deltog i sitt första VM 1998 och alla trodde han skulle dominera det som Romario hade dominerat VM fyra år tidigare.
Jag kommer ihåg hans första mål, ett av hans snyggare VM-mål, och hur Staffan Lindeborg smått högtidligt sa:
"Och ännu en stor brasiliansk fotbollsspelare har presenterat sig i VM-sammanhang, han heter Ronaldo."
Som om Staffan visste redan då att det skulle komma en dag när Ronaldo som ensam man, gjort 15 stycken VM-mål.
Ändå har han inte ännu satt sin prägel på ett VM, till den grad som får folk om 50 år att säga Ronaldo: 2002, det var tider det.
Och det är väl enkelt att förstå: Ronaldo är en avslutare. En vinnare, som trots att han på senare tid blivit allt mer försiktig med att formulera sina mål med fotbollskarriären står kvar på samma plats som han stod när han sa att hans dröm var att göra fler landslagsmål än Pélé.
Och det är därför han är där; för att göra mål.
Förarbetena finns det 10 män som sköter om.

***

Angående matchen Holland - Portugal för några dagar sedan, så måste jag hålla med de portugisiska tidningarna som hyllar Scolari för att ha samlat en skara krigare runt sig, som nu äntligen fått något att kriga för. 1-0-segern mot Holland var inget annat än ett krig. Ett slagfält. Där Figo skallade en holländare och klarade sig undan med gult kort. Och vad Scolari sa om det, kännetecknar en general i strid:
"Jesus hade vänt andra kinden till, men Figo är inte Jesus."
Dom är inte där för att säga förlåt.
Dom är där för att kriga.
För att vinna VM.
Och vem hade ens kunnat ifrågasätta det?