1274. Killen i närbutiken där jag bor

Jag vet en kille som jobbar i närbutiken där jag bor. Han är ungefär jämnårig med mig. Hans farsa tog livet av sig för några månader sen. Det är det enda jag vet om honom. Och jag vet att han inte vet att jag vet det. Ibland när han tagit betalt, och inga kunder står i kö blickar han ut över butiken med en sån sorgsen blick som om han letar efter sin farsa, där, och ändå vet att hans farsa är död. Och kanske är det inte ens en sorgsen blick, kanske är det en helt vanlig blick som jag uppfattar som sorgsen bara för att jag vet att hans farsa är död, och hur många folk på stan döljer så mörka hemligheter? Ändå kan man om man stöter i någon, bara fnysa och säga: se dig för.

Trots att jag inte vet någonting om killen i närbutiken annat än att hans farsa just tagit livet av sig, känns det som att jag känner honom, och känner honom så bra så att jag ibland tänker tanken att, när jag får växeln i min hand, hålla kvar blicken, och säga: din farsa har det nog bra i himmelen. Inte för att jag tror på himmelen, eller något sådant, men vad skulle annars religion tjäna till om inte för att trösta folk som inte ens har ett val annat än att knäppa händerna när solen går ner, för en tyst bön, inte om att bli hörd, inte för att några framtida förhoppningar ska infrias; men en tyst bön för att få höra en förlorad vän, en förlorad farsa, och få höra att allt är bra.