1289. VM: Italien - Tyskland

Så har vi det.
En sån där klassisk match.

Det var nog Albert Svanberg som sa det. Om Bergkamps mål mot Argentina, i VM-kvartsfinalen 1998, ni vet det där målet där Frank de Boer slår en hundra yards krossboll som Bergkamp tar ner på foten, vänder bort en argentinare, och skickar upp i nättaket. Och Albert Svanberg sa: "I kombinationen betydelse och konst var detta VM:s mål."

Och jag vet.
Jag är en sånt där 80-talskid som växt upp med Gunde Svan-gåshudar, och VM-krönikereferat. Tillhörande generationen som kan alla Jacob Hårds röstbrytningar och alla Staffan Lindeborg-stön utantill. Dom som kan alla VM-krönikor utantill. Inte för att passa in, men för att vi inte hade något bättre för oss. Och jag kommer till och med ihåg att textningen när Svanberg säger det där, inte följer hans ordval ordagrant och det var gåtor som, när det väl begav sig, var större än gåtorna liknande dom om livets gåtor och sånt där, och det var gåtor som på alla sätt och vis sade mer om 1998 än om snubben på SVT:s kontor som satt och textade VM-krönikan i fråga.

Och inte för att jag på något sätt lyckats skilja på konst och betydelse, så händer det ändå ibland att Bergkamps mål kommer upp framför ögonen. Det är bland det vackraste jag sett på TV. Och kanske är det mest för målgesten. Jag inte heller lyckats skilja mål från målgester. Som när Anders Svensson skjuter in den där frisparken 2002 och springer som ett litet barn som tycks leta efter morsan på läktaren och sen bara lägger sig ner. Bergkamp gjorde något liknande; sträckte upp armarna mot skyn, satte händerna mot kinderna, sprang mot hörnflaggan, skakade på huvudet och lade sig ner på rygg.

Jag har alltid undrat hur det känns.
Det måste vara den bästa känsla i hela världen.
Som när Zlatan klackade in bollen i mål och viftade bort Henke.
Ett sånt mål, och en sån stund av innerlig lycka. För att man vet, att det man gjort har förändrat någonting. Drastiskt. Och samtidigt har man ingen aning om vad man gör.

Jag vet inte.

Det som syntes på TV ikväll, var något liknande.
Och så fick vi en sån.
En sån där klassisk match.
En sån match som varje VM behöver för att uppnå just statusen av ett VM.
Italien mot Tyskland hade allt.
Utom just mål, i 119 minuter.
I 120:e minuten hade matchen dessutom två mål. Och en målgest av Grosso som när VM-krönikorna ska spelas in kommer leda in Svanberg på de högtidligaste av alla formuleringar.

Ögonen stirrande. Armarna utslagna, och läpparna talande i tungor.
Det var det vackraste bilderna från det här VM:et, så här långt.
Det var till och med vackrare än när Scolari dansade för fansen efter Portugals vinst mot England.
Det var till och med vackrare än när Deco satt och snackade med Van Bronckhorst under ett av de värsta slagen efter på tysk mark sedan andr.. första världskriget.
Det var till och med vackrare än när Crespo klackade bollen till Cambiasso, 24:e passningen i följd och pang i mål.

Annars då?
Annars då?

Cannavaro!
VM:s bästa mittback så här långt.
Ståtlig som en matador och stilig som bara en italienare var. Insatsen idag höll en sån där Hysén-klass som om Expressen opererat också i Italien hade belönats med 6 getingar.

Nyckeln till segern ligger i att kunna kontrollera matchen utan att leda den.
Det stod 0-0 men Lippi var såpass trygg med sitt lag att han slängde in fyra stycken anfallare på planen samtidigt. Vid ställningen 0-0.
Detta i Italien.
I-T-A-L-I-E-N. Som gjort sig kända för att backa hem med elva backar och stänga av varenda match som ens står och väger.
Mot ett Tyskland som gjort sig kända för att, som Markoolio skulle sagt, trycka in bollarna i mål ju mer låst matchen än blir.

Och på sant tyskt manér gjorde sen Grosso 1-0 när bara minuten återstod av förlängningen.
På sant Del Pieroianskt manér gjorde sen Del Piero mål minuten efter.

2-0 och fotboll blir sällan vackrare än så där.