1298. Drömmar

Visst. Livet hade varit lättare om man inte hade gått runt och ifrågasatt värdet med det, hela tiden. I varje steg och med varje ord. Men frågan är i så fall: hade livet ens vart värt att leva det?

***

Vill skriva ett filmmanus om en man som kommer från landsbygden, packar sin slitna väska och reser in till staden. Ser alla höga byggnader och sätter sig på torg i stan och tittar på dom.

***

Rädd för att en dag, alla mina kompisar står där och säger: har du skrivit allt det här? Och vad ska jag skylla på då, om inte; att det inte var mitt fel att jag föddes till liv.

***

Drömmer madrömslika drömmar om småsaker som inte borde kunna drömmas sådana drömmar om; som att jag tar den sista mjölken i kylen på natten, så att inte mamma kommer ha någon mjölk till sina flingor på morgonen. Att jag inte stänger kylskåpet när jag går till jobbet. Att jag inte låser dörren. Aldrig drömmer jag om psykmördare och elaka barn. Eller om spöken. Eller om knivar som vrids om i magen på folk.

Det här drömde jag dock: att jag var i Brasilien och där skulle en tjej stenas ihjäl inför en fullsatt fotbollsarena. Egentligen vågade jag inte gå dit, men gick dit för att alla andra gick dit och alla andra satt och grät, när jag inte rörde in min, inte berördes alls, utan försökte ställa in min fickradio på en frekvens där jag kunde höra hur det gick i matchen Kamerun mot Brasilien och det blev 0-0 trots att Kamerun pressade ner Brasilien totalt. Till slut band tjejens armar och ben fast och hon skrek och folk började kasta föremål på henne. Och alla grät, men alla kastade. För att alla andra kastade och jag undrade vad det är för värld vi lever i.