1300. Chock. Chock. Chock.

Chock. Varför är det samma ord för känslan man får när man missar sista tåget hem på natten, som för känslan föräldrarna får när dom förlorar sitt sista barn? Chock. Chock. Chock. Hur ska folk då veta vad man menar?

***

Karta. Kartan som hängde över farsans skrivbord, när jag var liten hade något hemtrevligt över sig. Något hemkärt. Som att hela världen hängde där. På en vägg. Uppspikad. Och under den stod ett skrivbord med en skrivmaskin. Kanske som ett sätt att komma dit. Kanske som ett sätt att komma därifrån.

***

Varför måste alla skämt vara roliga. Det är överskattat att skämt ska vara roliga. Och alla skämt är så roliga. Jag hör hellre skämt som är, typ: Vad kallar amerikanerna folk i Afrika? Afrikaner. Så står alla där och skrattar befängt. Ansträngt. Och någon ruskar på huvudet. Men i deras blickar kan man se att dom tycker att man är helt pantad. Att man är ett skämt själv.

***

Nefertiti i Göteborg är världens bästa ställe. Och någon gång ska jag skriva en bok som bevisar det. Som bekräftar det. Som i alla fall utger sig för att ha bevisat det. Bekräftat det. Så att alla tror att dom vet att det också är så. Några förstår, andra håller med.

***

Tankar till filmmanus: Bankomatkön. Står en kö, stressade folk. Plötsligt tar en man, med fina kläder, upp en snara ur fickan, trycker den runt kvinnan som står framför honom i kön's hals. Våldtar henne mot väggen. Ingen i kön reagerar. Någon reagerar och säger, men ni behöver väl inte göra det här. Mitt i vägen? Kvinnan skriker. Mannen som våldtar blir klar, tar ut pengar och går därifrån. Tänder en cigg, rättar till slipsen. Och säger: Ibland gör jag saker som inte kan stå för, som när jag köper en ny öl fem minuter innan stängning och tar med ölen på dansgolvet och tappar ut den över någon, och.. det är alltid samma sak.

***

Tankar till filmmanus: Skuggor över Åmål. Barn hoppar framför kameran, när killarna sitter på kaféet och röker.