1299. Två stycken filmmanus

Filmmanus: Skuggor över Åmål

Flyktig stämning, rotlöshet, liknande den i Cassavetes Skuggor över Manhattan. Rörliga, röriga bilder och folk som tittar in i kamerorna. Folk som inte tittar in i kamerorna.

Första scenen: En stor, bred gata, liknande Avenyn och en människa iklädd en duvdräkt går på trottoaren och pickar och rör huvudet som duvor gör och flaxar lite med vingarna. Folk går förbi utan att lägga märke till duvan.

Nästa scen: Ung, fräck, kille beställer espresso på ett café, uteservering, tänder en cigg. Och säger till en annan kille; när jag var ett barn bodde vi i en sån där liten skithåla där alla visste vilka alla andra var och så fort ambulansen eller polisen åkte förbi så vände sig alla om och så fort någon blev gravid så snackade folk om vem farsan kunde vara; ah, är det den store poeten som hon var förälskad i, är det han, eller är det han; bla, bla, bla. Här är det mer, sure; hon är gravid och det enda som är värt att notera med det är att hon kommer vara tjock i 9 månader, eller 6 månader, what ever, och efter det så dras en unge fram. Hon är gravid. Hon är inte gravid. That's life. Om polisen åker förbi så är det för att någon har ringt 112, det kan till och med var upplopp på gatan utanför och skyltfönster går sönder men det kommer alltid finnas folk på uterserveringar som sitter och dricker sina espressos och röker sina cigg som om ingenting har hänt.

I bakgrunden går duvan förbi.

Den andra stirrar på den fräcka killen, ställer ner sin kopp och säger, allvarsamt: Vad gör du nu för tiden, Franke?

Franke: Jag gör en film. Tittar in i kameran.

- En film? Om vad?

- Om life and death och det som ligger mittemellan. Om mögel och sånt. Om duvor som pickar. Vilken jävla fråga. Jag gör en film. AHHHHHH! JAG GÖR EN FILM! FILM, FILM, FILM. Blundar med ögonen och ruskar på huvudet. Reser sig och går därifrån.

På gatan går massa människor runt i djurdräkter. Och beter sig som djur. Några parar sig. Några lejon jagar en zebra. Franke tar på sig en djurdräkt som hänger i garderoben och går ut på gatan, med händerna i fickorna och huvudet böjt.

Den andra killen sitter kvar på caféet och blickar ut över gatan, med blicken spänd som om han stirrar igenom allt han tittar på. En annan kille slår sig ner vid bordet. En man i kostym rotar i soptunnan som står utanför. Hittar lite mos på en mosbricka och slickar av fingret. Ser mycket välvårdad ut. Båda killarna kollar på honom, utan att höja på ögonbrynen. Killen som just anlände säger: När jag var liten så bodde jag i en stad där uteliggarna hade smutsiga kläder och yvigt hår och luktade illa. Här är går uteliggarna i kostym och luktar senaste Hugo Boss-parfymen och sover på såna där, upplåsbara liggunderlag och, det är vad jag kallar en rik stad. En stads välfärd anges av hur uteliggarna går klädda, you know.

- I know, Rick, I know.

***

Filmmanus: Fyra timmar i John Lennartssons liv.

Stressiga situationer, förvirrade och uppjagade, som dom i Borgarklassens diskreta charm. En familj går in på en restaurang. Fin restaurang. Stressade, mannen går fram till disken, säger: bord nummer 8, vart är det? Kyparen kommer ut och visar dom. Butter. Alla slår sig ner. Bordet är högt, som ett barbord; familjen: man, hustru, mormor, morfarn, en dotter och en son som sitter i rullstol. Rullstolen når inte upp, så dom parkerar rullstolen bredvid och sätter sig vid det höga bordet utan att ens bry sig om att sonen inte når upp. När kyparen kommer så beställer dom pizza. Pizza! Alla beställer, farsan vill ha svampar på sin pizza.

- Do you really want to have mushrooms?
- Yes. I fucking really fucking want mushrooms! I like mushrooms. They smell, OH.
Flickan och morsan vill också ha mushrooms. Mormor och morfar vill ha skinka och ost på sina.

Hustrun vänder sig om mot farsan, men John då? - Ah, John.
- John?!
Utan att ens böja sig ner under bordet.
- John, pizza? Which pizza do you want?
- Cheese and ham.

I köket: öppnar pan pizza-kartongen och stoppar in 6 stycken pan pizzor i mikron, på två minuter. Kocken strör lite mushrooms på tre av pizzorna. Går ut med pizzorna.
- Smaklig måltid!
Det kan du ge dig fan i datten på, säger farsan.

John får ha tallriken i knäet och käka.

Efter några minuter säger flickan: Mum, why don't I have any arms?
- Lägg av.
- MUM, IT'S TRUE!
Farsan skrattar, alla skrattar. Kyparen hör och stirrar på flickan. Farsan skrattar ursäktande, generat, tittar på kyparen, viftar med armen och säger "hon är sån ibland, trotsåldern". När kyparen gått bort, lutar han sig mot flickan och säger: pssst, skärpning. Vi är på en fin restaurang!
Flickan bara stirrar.

Morsan börjar sjunga, ställer sig upp och dansar rumpdansen. Woah-woah-woah!

Efter ett tag ställer sig farsan upp och börjar springa. Springer därifrån och springer sicksack nerför gatan.

Mormor och morfar äter upp sin mat. Betalar notan, ursäktar sig, tittar till John och säger, wait here, mum and dad will soon be back. Flickan sitter fortfarande och stirrar. John sätter på sig hörlurar, knäpper på freestylen, Beach Boys - Do you wanna dance.

Farsan ser en gammal tjejkompis, som sitter på ett café med sin pojkvän. Dom håller varandras händer. Farsan går fram till henne och kysser henne. Hon kysser honom tillbaka. Dom börjar hångla. Pojkvännen stirrar bara rakt fram utan att bry sig. Beställer in en kaffe. Tänder en cigg. Tjejen och farsan hånglar sig ut ur caféet och dom springer allén ner. Yä-yä-yä skriker farsan och vevar med armarna mot skyn. Yä-yä-yä!

John sitter kvar i sin rullstol i restaurangen. Flickan sitter kvar också. Kyparen kommer fram och säger: ursäkta, vi ska stänga restaurangen nu. Kan ni vänligen gå. Flickan stirrar, reser sig upp, går ut och sätter sig på trappan utanför. Kyparen kör ut rullstolen och ställer den bredvid flickan. Så sitter dom.