1348. Av förfäders förfäder ärvde jag..

Högt hårfäste
ärvde jag mina steg på jakt
efter krig vidsynthet
med kärleksmotiv vidskeplighet
och en fallenhet för ensamhet ärvde jag
kläderna trasiga hängandes över kroppen som
pälsen på en fälthare ärvde jag min blick
för smutsigt spel mitt förakt
och några silvermynt
för att blidka freden

mitt namn på deras kafferaster
ärvde jag som tystnadens skri åt
barnhemsbarnen i Rumänien och
spjällsängars gnissel låt
det klinga från Finlands tusen
sjöar till statyerna i Buenos Aires

låt det klinga
låt det klinga ut

överallt
som fallen frukt
på frusen mark lät jag mina
tårar leta sin väg
över kinden gröpa sin
flod vid naveln möta mitt
blod hos läpparna förenas
med saliv och svordomar
till att droppa ner mot marken som
skurar av hagel en söndagsmorgon
i december mynna ut som
bäckar till större bäckar mynna
ut i stormigt hav och vågors
gäss stod jag vid hamnkantens pirar
för att räkna sjölejon

ett andetag
för varje morgondag
barfota men vid liv när
solen reser sig över
trafikljusen kan vi andas ut igen

drumlighet i slagsmål ärvde
jag som spörsmål i monsunen regnkläder
och knogar av betong blev en resa till
den kinesiska muren

den flackande blicken ärvde jag

världskartor ärvde jag
spikade upp på vävda tapeter

nakna dikter ärvde jag bevarade under
balsamerade bokomslag

av mina förfäders förfäder ärvde
jag en rotlöshet större
än garderoben ett dagdrivande
större än perrongen timvisaren
och sagorna med skor för
små för att trä på men för stora
för att hoppa över

ett krig att utkämpa och tavlors ramar
täckta av damm ärvde jag sidenlakan
och cement en famn full av
tegelstenar och lungor fyllda
med gin ärvde jag rädslan
för att bli kvar där alla
visste vem jag var

rädslan för att inte passa in