1374. 8 och en halv

Någonstans längst in finns en dröm om att skriva om alla låtar man tycker om. Få ner dom, som små, kletiga, pluppar i en dagbok. Och säkert är det den drömmen som fört mig hit, till popkuken, till skrivbordet, till cigaretterna och whiskeyn. Att någon gång, som skrynklig, kunna titta tillbaka på sitt liv och se att alla låtar man lyssnat på och alla låtar man gråtit till och alla låtar man dansat till, ligger arkiverade i dagböckerna och sådant var mitt liv: läsa dagboken som en gammal man blickar ut över horisonten och räknar stackmolnen som kanske drar in och imon blir det åska, imon kommer stormarna och orkanerna, men ändå; i min dagbok är allting lugnt; ekan förtöljd; och yes som den där scenen i Fellinis 8 och en halv; där rekvisitan spikas upp, till regissörens slutgiltiga film om sig själv; men filmen blir aldrig av och raketen lämnas ensam till att ruttna och falla isär igen. Och om jag bara kunde skriva om alla låtar jag tyckte om, hade det kanske gett en lite tydligare bild av vem jag är. Men nej, och säkert är det just misslyckandet över att ens hitta orden, som träffar rätt, säkert är det just misslyckandet till att hitta några ord över huvud taget värdiga att skrivas ner; som bäst beskriver vem jag är.