1377. Madame George

Jag tänker mig ofta låten Madame George som storyn om en man som levt hela sitt liv vid en fyr, men som en dag vid 70 års ålder kommer in till land, ror sin lilla eka upp på stranden, med håret stelt av havssalt, ståendes åt alla håll, händerna skrynkliga av havsvatten, tänderna färgade av tobak, fötterna färgade av sandstrand och insnärjda i tång, ögonen formade av 70 års ensamhet; glänsande, glittrande, tindrande, som morgonstjärnan vid lunchtid, och så kommer han upp på land, första steget som en Niel Armstrong på månen, lägger sig ner, sätter sig på knä, som en Björn Borg i Wimbledon, sträcker armarna mot skyn och försöker öppna käften, men det går inte, försöker igen, och sjunger det här: för han vill berätta någonting; sjunger Madame George, och folket som har samlats där tittar på honom med en moders skärrade blick; och han vill berätta vad han sett under dom 70 åren han levt, och vad han har drömt om och ingen av dom som står på stranden förstår ens aldrig vad han sjunger om, förstår inte hans ord, förstår inte hans uttal, men förstår av hans röst, och hur han spänner läpparna runt varje ord, som en jungfru sina blygläppar; att det måste ha varit 70 långa år, 70 långa år med ännu längre drömmar, dragna ut i tystnaden, och fyrade av som Amors pilar utan någonting att träffa annat än det som legat för långt ifrån; solen, månen och stjärnorna, och låten tar slut, folket som samlats på stranden går därifrån och mannen vid fyren sätter sig i sin eka igen och paddlar tillbaka hela vägen bort till sin fru och ingen sa någonsin någonting men melodin lever kvar, den vibrerande rösten, dom uppspända ögonen, lever kvar; som storyn om en man vid en fyr som en gång tog båten in till land för att uppfylla en dröm, uppfyllde den, och paddlade tillbaka, som storyn om en fyr som bättre hörde hemma hos stjärnorna, blinkande, suktande, tindrande, än i världen den föddes till att leva sitt liv i, och kanske inte bara det, men, föddes till att dö och begravas under.