1382. Roosevelt, Riis, Lartigue, Evans, Koudelka, Friedlander, och Robert Frank.

Sitter och försöker översätta franska texter om Lartigue, till engelska. Borde plugga logik. Lartigue, geniet. Ett litet barn med kameran i sin hand. Vill veta allt om honom. För att på så sätt, samtidigt förstå hur varje konstart är uppbyggd och hör ihop, Lartigue; geniet, fotokonstens Rimbaud, barnet, och hur Robert Frank är Jack Kerouac med en kamera istället för en penna. Hur Koudelka var Fellini. Hur Walker Evans var Steinbeck. Och allt sånt där som kommer omkring; vill läsa om Riis, dansken som flyttade till Amerika i slutet av 1800-talet, lämnade en lapp på bordet till sin familj; jag drar till USA, hej då! Bodde på gatan, svalt nästan ihjäl, lyckades hacka sig fram genom att sälja noveller till rika människor, få jobb som journalist, och bli kompis med Roosevelt till att slutligen efter 20 år i absolut fattigdom bli erbjuden att slagga i Vita huset. Men det är mer i det, på Riis bilder; folkets blickar; av rädsla och förskräckelser hur Riis smög in i de fattigaste kvarteren mitt i natten, tände på ett explosivt pulver; som en gång tände eld på ett hel hus, blickarna; vad fan håller han på med? En röst åt dom fattiga, bilder som fick regeringen att genomföra grundläggande reformer och Roosevelt himself att utropa Riis till den bästa Amerikan han träffat. Och sen Friedlander så klart. Med en blandning av humor och misär, skildrade ett Amerika och en dröm som brann som tända kors i dikeskanterna.