1378. Kafkas Prag

Vad kallas såna morgonar då man suttit uppe en hel natt för att åstadkomma någonting, skriva någonting, uttrycka sig på något sätt; men istället ser solen klättra upp ovan horisonten, med händerna tryckta mot kinderna, utan att ha lyckats med någonting annat än en gång bevisat sin otillräcklighet, gentemot solen, stjärnorna, fåglarna, och spegelbilden.. till att lägga sig i sin säng och dö lite mer, och till slut vara så nerkörd av sin egen otillräcklighet, tystnaden, och fåglarnas kvitter att man inte längre är säker på att vakna upp när klockan ringer, och om man ändå vaknar upp, inte vara säker på att man någonsin reser sig igen, för att dagen som följer kommer bli en pina, ett hån, och ett självförakt.. vad kallade dom sådana morgonar i Kafkas Prag?

Och allt vad Frege och Mill och Russell lärde mig den här natten, var att ingenting är vad det ser ut, inga namn betyder just vad dom är ämnade att betyda; sitter jag inkörd i Gödels paradox som en fågel i sin bur till att titta och bekänna min egen otillräcklighet som ett sätt att förstå mig själv, det dystra, dunkla, och förljugna som ett sätt att övervinna livet, på sin sida, överleva livet, och låta lyckan spela ut sin roll på en redan sargad kropp, till att gå somna in och kanske glömmas bort, dö och begravas under jord som ingen heller får beträda och är väl rädslan för att bli kvar, minst lika stor som rädslan för att aldrig komma härifrån, eller är det bara jag?

Med fötterna pekandes åt samma håll ska jag försöka förstå världen, möta motvinden, med läpparna leende och tungan rätt i mun, till vilken mening; en värld där skyltdockor tagit över stan för vuxna människor att klä ut sig till barn, så ska jag stå där i ett gatuhörn och se nöjd ut, se belåten ut, se glad ut, så att folket som går förbi inte heller och aldrig någonsin ska få reda på vem jag är, egentligen.

Dom räknar dagar.

Jag räknar år.