1379. Spassky mot Fischer

Vinner slaget men förlorar
kriget this is a story of my life;

och av alla andras liv också som en
sten i en mur ett strå i en stråhatt
står jag i rondellen och räknar
bilarna
bussarna
lastbilarna

för varje skorsten och varje fabrikslokal och
varje lunchbox och varje tonfiskmacka och varje
snusdosa och varje Jan Guillou-insändare och
varenda jävla uttalande uttalat av psykologer med
övertygelsen av att världen finns i huvudet
alltid snurrande åt fel håll så vänd er om och
må bra för allt sånt där så får man inte glömma av
att det finns barn i gatuhörnen sittandes som
gamar på brunnslocken flätande sina hår visslande
knäppandes med fingrarna och skrattande åt
knegare att det för dom är helt normalt och det mest
logiska som finns att Kate Moss vill ha knarkar-Pete
för att han lever
för att han lever
som en skalbagge i ett träsk
där alla andra räknar dagar jobbar oroar sig
och startar knark är bajs-kampanjer för
att synas och spegla sina egna miserabla
liv med känslan av att rädda andra

frusen om natten men eld i blicken

ensam framför spegeln och
Leibniz lag stämde aldrig på mig
spelar ut mina andra jag mot spegelrutans
glas som Spassky mot Fischer ställer
fötterna schackmatt med händerna
viftandes vid sidan om tungan tryckt
mot gommen läpparna stela av
rost

jag var inte gjord för att springa därifrån

jag var bara inte gjord för dessa dar

jag har min matematik för allt det här
och hur jag ska vrida ur den tomma mängdens
enhet till en paradox liknande Russellls
paradox om mängders mängd ägna mitt liv
åt talen inte för att orden spelat ut sin roll men
för att siffrorna verkar kunna förklara allt
vi gör som den osynliga strängen vi alla dansar
till så att dom bästa konstnärerna är dom
bästa filosoferna dom bästa filosoferna är dom
bästa författarna musikerna poeterna för
att allt dom gör är att skala av livet till
endast essensen av existensen återstår
som det sista bladet på en förgätmigej