1446. Ett år

4 november

En låt kommer på och J. dansar, stegrande, som en tjur på ett rodeo. Dom vilda ögonen av en häst, ögonblicket innan den stegrar. Benen stilla, midjan still. Armarna upp och ner, överkroppen uppblåst. Så kommer refrängen och huvudet rör sig skälvande i sidled, upp och ner; midjan rör sig lite; armarna frenetiskt upp och ner; blicken stirrande. På det hela taget, som en tjur i kedjor. Redo att slå sig fri. Hemma i hans bokhylla står ett gammalt fotografi på en man som ser ut precis som honom. Han har en väska på ryggen, solglasögon och står bredvid en motorcykel. Det måste vara hans döda far.


5 november

"Schack är som livet", sa Spassky innan matchen mot Fischer -72, varpå Fischer sa "schack är livet". Fischer vann matchen.


6 november

Utanförskapet som det innebär att stanna uppe på natten när alla andra gått och lagt sig. Det livnär mig. Jag tänker på dom som sover. Hur dom går upp på morgonen, rättar till sina frisyrer. Handlar, lägger in maten i kylen. Går till sina jobb, sen hem igen. Går till sina jobb, sen hem igen. Jag vet inte varför jag tänker på dom. Kanske är det av förundran, hur människan fungerar genom att vara robotar som inte anser sig vara robotar. Djur som anser sig vara något förmer, kallar det för mänsklighet och blir kära för att bevisa för andra och för sig själva hur mänskliga dom är. Säkert är det därför jag sitter här. Dom har sin kärlek, jag har mig själv och alla hundratals, tusentals, sena nätter. Rädslan för att aldrig hitta någon. Aldrig våga offra friheten, för att binda sig. Inte kunna säga hej då på morgonen, packa väskan och dra ut på öppna hav. I rädsla för att tappa den, binder jag mig istället med rädslan för att inte hitta fram. Det är min fångenskap, att alltid behöva drömma mig bort från vart jag är. Från vem jag är: en sån som alla andra. Naken ibland, och i behov av kärlek.