1449. Ett år

7 november

Min värsta mardröm, att komma hem till en tjej för första gången. Gå på toaletten och skita ut en så stor korv att det blir stopp i avloppet. Spola ändå, svämma över badrummet, och gå därifrån utan att säga någonting. Jag hade inte sagt någonting, och hoppats på att Gud stoppat ner sin hand och rört om. Men vad är Gud och vad är religion? Ingenting, egentligen ingenting. Bara ett sätt för oss att låtsas som att våra meningslösa liv visst är meningsfulla. Sen tro på det. Jag hade ändå inte sagt någonting.


8 november

Hur många sömnlösa nätter har jag inte tänkt på dagen när morsan skällde ut mig för att jag inte hade några kompisar. Dussintals, om de ens går att räkna. Dagen efter gick jag till skolan, satte mig bredvid dom tuffaste killarna. Dom undrade varför jag satt där. Jag svarade nog inte. På rasten gick jag fram till okända personer och drog skämt som jag hade tänkt ut natten innan, dom undrade varför jag pratade med dom. När jag kom hem från skolan frågade morsan hur det hade gått, jag sa att det hade gått okay. Hon skällde ut mig igen, jag ville klyva ved för att göra henne lyckligare. Hon sa att jag inte fick det, att jag var en skam. Jag gick ut i skogen. Tänkte att jag skulle dö, tittade ut en fin plats, där jag något år tidigare hade gjort en eldstad. Burit dit några stenar, som stolar. Försökt bygga en koja av några avbrutna grenar, som nu blåst bort. Det var en kulle där och jag gick runt till alla ängar, bäckar och krön som jag sedan länge döpt vid namn; djurens äng, den röda floden, indianbyn, etc. Från kullen kunde man överblicka alla platserna. Jag satt där och undrade om någon någonsin skulle komma ut för att leta efter mig, om jag inte kom tillbaka. Och så visslade jag. Några fåglar visslade tillbaka. Där var mina vänner. Och jag krävde inte mer än så, än någon som på något sätt bekräftade att jag existerade. Jag visslade och dom visslade och så höll det på i timmar. Mörkret började falla, jag hade inga tändstickor. Varför tog jag inte med några tändstickor? Då hade jag kunnat göra eld i eldstaden, och värmt mig vid den. Det blev kallt, och jag gick tillbaka hem. Öppnade dörren och smög in, morsan och farsan hörde mig och frågade vart jag hade varit. Jag sa att jag hade varit i skogen och dom undrade vad jag hade gjort där. Ingenting, sa jag. Sen drack vi te och hittade på en story om hur H i parallellklassen hade frågat om jag ville komma hem till honom. Dom log och på kvällen fick jag sitta med dom och kolla på Sumobrottning.


9 november

Mitt rum ostädat. Tavlorna står lutade mot väggen. Böckerna ligger utspridda nedanför sängen. Tomma ölburkar, tomma läskburkar, odiskade muggar. Pizzakartonger, cigarettpaket, kläder utslängda över soffan. Vinden blåser in genom ventilen, i morgon ska jag städa. Dammsuga, damma av, och putsa bordet. Diska allting, slänga det andra och trava upp böckerna ovanför varandra. Spika upp tavlorna och tvätta alla kläder. Jag vet att det inte kommer bli så, men viljan av att göra någonting åt saken gör att jag inte behöver ta itu med det nu. Virrar in mig i båda täckena och tänker på dom som inte har täcken att virra in sig i. Jag har det rätt så bra, ändå, jag har det rätt så bra.


10 november

Drömde att jag besteg Mount Everest. En kompis frågade om jag ville bestiga Mount Everest och jag svarade ja. Sen gick vi, hann inte ens byta om. Stoppade kameran i fickan. På vägen dit flög ett flygplan in en byggnad. Jag tog kort precis när den körde in och tänkte att jag kunde sälja bilderna till en tidning och tjäna en hacka på det. Tänkte inte ens på dom som satt i planen, på dom i byggnaden som dog. Plötsligt förvandlades hela området till en stor marknad. Där såldes souvenirer på flygplan och på byggnaden som flygplanet störtat in i. Alla log. På håll hördes sirener. På stadigt avstånd, som om ambulanserna aldrig kom fram. Det var bara ännu en effekt, för oss att inse allvaret. Vi gick vidare, besteg Mount Everest och gick hem igen. Där hemma var allt som förut.


11 november

Skillnaden på en liten stad och en stor stad är att i en liten stad, när sirener hörs så vänder alla sig om. I en stor stad vänder sig ingen om. Inte ens dom som precis flyttat in från en liten stad, eller dom som är där på besök. Som om dom vet att om vi vänder oss om nu, kommer alla förstå vart vi kommer ifrån.


12 november

Snart kommer den första snön. Nätterna är kyligare än förut, frosten håller tag ännu långt in på förmiddagen. Det är något speciellt med den första snön, någonting exotiskt. Och alla får någonting att prata om. Vad tycker du om att snön är här? Egentligen hade man kunnat fråga liknande frågor nu, som: vad du tycker du om att snön inte är här? Men ingen hade förstått vad man pratade om.