1447. Topp-5 töntigt & coolt

1. Robbie Williams - den oskönaste killen, ever. Dansar som en gubbe, flirtar som en 13-åring och tycker att han sjunger lika bra som David Bowie. Give us some soul, bitch.

2. Idol-Danny - Sånt där försök till att spela omedveten, oskyldig, ovetande, och få alla andra att tro att man inte alls tycker att man är snygg eller sjunger bra. Puh, sånt funkade på skoldiskon i årskurs 5. En tönt. En tönt. En tönt. Vi vet att du speglar dig framför spegeln och säger till dig själv: fan vad snygg jag är. Fan vad bra jag är. Fan vad snygg jag är!

3. Anders Svensson - Väx upp ur mammas mage. Dom där leendena, den där frisyren. Som ett skolfoto där man tränade på hur man skulle le så att det såg bra ut, och glömde att mena det. Sånt där påklistrat leende. Sån där tillfixad frisyr. Anders Svensson hade bucklan i sin famn men stirrade rakt in i kameran som om han var född igår.

4. Ica-reklamerna - Jaha, vad är poängen? Inbördes beundran som fått Blue och Siba att köra på samma koncept. Vi vill aldrig bli som er, det är bara nåt ni fått för er, det är bara nåt ni tror. Så jävla svenskt, så jävla inskränkt och så jävla out of time.

5. Heather Mills - Det finns så klart ingenting att beundra i en sån som hon. Jag skiter i om hon har rätt, jag skiter i om hon fick krypa till toaletten, jag skiter i om Paul McCartney är det största svinet sen Phil Spector åkte fast och jag skiter i allt sånt, för man snackar inte skit om någon annans döda fru. För att kanske tjäna pengar på det, för att kanske, kanske, kanske, tjäna pengar på det. Fy fan för pengar. Where is the love?

Okay, så det var det. Nu får jag ta upp några coolingar för att väga upp hela skiten.

1. Borat - Da genius. Och så inte Borat ens bättre än Ali G. Men vad gör det? Vad fan gör det? Egentligen? Han åker till USA och blir i all sin förvirring, i alla sina missförstånd en av de bästa journalister på flera år. Why? För att han får fram, nåt som är precis så smutsigt och så stinkande som i folkmun kallas fördomar, i brist på bevis, fördomar om andra folks fördomar. Finns inte längre, nu vet vi.

2. Victoria Posh - Fan, vilken jävla morsa. När jag läste om att hon röt till mot fotograferna att dom skulle skydda hennes son, för att han hade epilepsi, jag vet inte vad som hände men det var ett ljus av något slag, ett ljus, att där borta, någonstans, vandrar en morsa runt på jorden som givit upp hela sin karriär för att föda tre barn, och sen vakta dom som en lejonhona på savannen. En stark morsa, en snygg morsa, och hur tragiskt det är, att det är kvinnornas roll att föda barn, att ge upp sina karriärer, och att det är likadant för mattvävarna i Indien, som för Posh spice i Madrid, så what ever, hur påtagligt och hur vackert ändå, med uppoffringar i rampljuset. Dom som är gjorda av stål, dom som sminkas till dockor och svälter ner sig till att plåtas av som själlösa monster, robotar, och allt sånt. Victoria Posh är inte som dom.

3. Bush - Han är grym. När jag ser Bush, jag vet inte vad som händer, han snärjer in sig ord som man vet efter första andetaget att han aldrig kommer komma levande ut ifrån, trasslar in sig ändå mer och kommer ut med något fullständigt obegripbart, men sen, efter det, kommer den där blicken, som bara George dubbel-jou Bush har, det där leendet, som förkunnar; att han inte alls har någon aning om vad han pratar om. Men en sak till, att han är medveten om det, att han står för det, och att bjuder på det. En sån kille man skulle vilja dricka öl med, och snacka skit med, och dricka sig stupfull nog att kunna skratta åt alla som går förbi. Together, like brothers.

4. Laleh - Ett ord, eller tre: Han tuggar kex. Vilket jävla mästerverk och herre gud vad jag vill bli kär i den bruden, så bruden kom hit så matar vi duvor om du vill. Eller ankor, giraffer, elefanter, om du vill. Jag vill bara va' med dig.

5. Idol-Johan - True, han har världens sämsta musiksmak. Och har tappat flötet helt. Men han har något i blicken, en sårbarhet, är det så dom säger det? En sårbarhet i blicken, som om man ser att han har väntat i ett helt år på det här och nu när han väl är där, är han för rädd för att åka ut. Nästan som att han ber om ursäkt för att fortfarande vara kvar, och som en slagen man, utstrålar han just den slagna mannens osäkerhet, nedslagenhet, uppgivenhet, när han lämnar slagfältet och går hem för att lägga sig. Huvudet böjt, armarna lealösa, vad kallade dom såna kids i Goethes Germany?